Årskrönika 2015

2015 går mot sitt slut. 

Ett år som inte går till historien som ett av de mer minnesvärda. Ett år som bara passerade - och som, efter viss reflektion, kunde varit bättre. 

Faktiskt går tongångarna nu när jag ska sammanfatta året mer i moll, även fast jag har svårt för offerkoftor och sådana som inte tar eget ansvar, utan istället väljer att gnälla och skylla på andra. Jag vill inte sälla mig till dem. Med risk för att ändå hamna i det facket, här kommer en återblick utan färgstarka skildringar av ett perfekt liv med en putsad fasad, utan en beskrivning av året så som det varit. Varken mer eller mindre. 

Inte uteslutande positivt, utan faktiskt rent krasst. Med toppar och dalar. Som livet kan vara ibland, vilket jag accepterar men ändå känner viss otålighet över. Visst är vi väl överens om att det kan vara bättre än så här?

Är lycklig lika med lyckad? Eller är lyckad lika med lycklig? Vad är receptet? Och vad är definitionen på lycklig respektive lyckad? Och är definitionen en konstaterad norm eller det som verkligen betyder något? För dig? För mig?

Jag är nog varken olycklig eller olyckad. Men 2016 kom igen! Slå mig med häpnad. Utmana och förvåna. Överraska och omtumla. 2016 - du är väl ett ödesår?

Tillbaka till året som passerat. 2015 kan delas upp i tre; våren, sommaren och hösten. Här följer bilder och en beskrivning från dessa tre, då de skiljer sig vad avser just dur och moll.

VÅREN

Året inleddes med att morfars cancer kom tillbaka. Som om inte det vore nog blev min moster riktigt dålig, följt av att Oban diagnosticerades med anaplasma. Han gick i koppel i mer än tre månader, stod på stark medicinering och gick sönder ideligen. Tack vare en bra fysioterapeut, kontinuerlig simning och laserbehandlingar samt nämnda mediciner kunde vi ta av kopplet lagom till Kristi Himmelsfärd. Samma period opererades jag och åkte på en släng av dysfagi (Googla på det - nytt fenomen även för mig..!) och annat tjafs. Vårt husapotek under denna period var absurt, särskilt som Oban skulle ha särskilda doser före, i samband med och efter mat. Under denna tid hade jag stort stöd av fina vänner, vilket verkligen varit ovärderligt - tack fina ni! En vecka efter operationen åkte vi på träningshelg i Danmark. Oban fick, som konvalescent, ligga i bilen, men Zara och jag hade en härlig helg!

SOMMAREN
Från maj och framåt hände det massor av roliga saker. Island besöktes och där fick jag njuta av fantastiska landskap, hästar och människor. Bössorna plockades fram ur vapenskåpet, då jag kom med i ett jaktlag med härliga marker och fin sammanhållning strax söder om stan. Vi startade i Apportera för Livet mot Cancer och kom på en högst oförväntad 3:e plats, med en inlånad hund och en unghund i laget. Jag åkte till Åre och Copperhill för att göra ett avslut och sluta cirkeln efter alla tidigare vistelser krönt av vigsel på platsen. Underbara dagar med yoga, vandring, god mat och dryck inledde en härlig sommar. En sommar där jag kunde vara ledig på riktigt, between jobs, då jag sa upp mig i början på sommaren. En välbehövlig tid där jag verkligen kunde slappna av och "pilla mig i naveln" En tid som jag spenderade med nära och kära och där jag också fick prova på att vara instruktör hos Zetastar på deras årliga kennelträff. En slapp sommar med andra ord, där mycket tid tillbringades på mitt älskade Åland, innan det var dags för höstens utmaningar och ett nytt jobb.

HÖSTEN

Och så kom hösten. Min favoritårstid. Ett nytt jobb med nya möjligheter och intressanta utmaningar. Ett jobb som jag tidigare liknat vid ett Kinderägg. Kombinationen av IT, förändring och travsport är verkligen ett drömjobb. Just med anledning av det nya jobbet var jag införstådd med att behöva göra avkall på höstens andjakter och apportering. Likaså de klövviltsjakter jag haft förmånen att delta på genom jaktlaget, även om jag var med på rådjurs- och älgpremiären. Tävlingssäsongen för Oban och mig kan sammanfattas med två starter på C-prov, en start på B-prov och en start på A-prov. Oktober var ändå en intensiv jakt- och hundmånad. Förutom funktionärsinsats som kommissarie på A- och B-prov startade vi själva på A-provet på Dalarö. Dessförinnan hann vi med en fantastisk helg i Skåne där vi fick delta på såväl småskalig gårdsjakt som desto större slottsjakt. Bra avstämning innan höstens första och enda A-prov. En tävling där jag var väldigt stolt över Oban! Han gjorde några riktigt fina apporter, föreställ er ett snöre ut på dirigeringarna, efter en drive. Vi hängde med fram till final tillsammans med Jeanette och Tommy, två av Nordens bästa ekipage det senaste året. Och väl där, på sjunde apporten, fick vi en lite väl stor utmaning och halkade ned på ett tredjepris. Oavsett kan det ha varit Obans bästa insats någonsin, extremt väl i hand och lättstyrd trots svåra utmaningar. Bästa, älskade hund! 

Efter helgen i Danmark och efterföljande start på provet på Dalarö vände trenden. Sista helgen i oktober var jag på väg till en tjejmiddag, men fastnade i en task force på jobbet som sedan pågick i flera veckor. Parallellt växte back log'en. En otroligt intensiv - och lärorik period då jag, som hittills mest jobbat med infrastruktur, fick sätta mig in i applikationerna och samtidigt fick en värdefull chans att lära känna organisationen. Två väldigt intensiva månader, med 80-timmars veckor, där Oban knappt fick gå runt lyktstolpen på väg mellan bilen, möten och datorn.. Under samma period skulle jag ta bort en tand och sätta ett nytt implantat efter tidigare skada. Ett förhållandevis enkelt ingrepp slutade med punktering av bihålan och tio stygn i halva gommen efter besök hos ytterligare käkkirurg med efterföljande bihåleinflammation etc. Sammanfattningsvis en ganska påfrestande höst, där eländet kröntes med att älskade Skuggi fick tas bort. Så här i backspegeln kanske jag ställdes inför dessa prövningar för att slippa tänka på annat. Vilket var lämpligt, då jag i början av hösten träffade någon som kändes väldigt speciell. 

Ett möte som berörde och en relation jag gärna utvecklat, oavsett riktning. Som en del av mitt jobb möter jag ideligen många nya människor, men det är sällan ett möte faktiskt berör. När du möter någon som stimulerar och utmanar dig i samtalet, såväl professionellt som privat. När du möter någon som du vågar öppna dig för och vara transparent inför. När den du möter upplevs som så trygg och stabil att du vågar ge ett förtroende och dela med dig av dig själv. När du känner att du rentav blir nervös för att du inte mött eller stött på något liknande tidigare. Det attraherar mig. Som tur var sändes en task force i min väg och jag slapp fokusera på vad som hände och vad som kunde blivit. Och jag försöker samtidigt tänka att det som är menat att bli, det kommer att ske. Annars är det ingen mening.

Sammanfattningsvis. Ett ganska stökigt år går till sin ände. Vid min sida har jag haft min finaste, älskade prins. Därav valet av sista bild och text. Det är Oban och mina vänner, ni vet vilka ni är, som givit året mening vid sidan av jobb och andra förpliktelser. Tack - ni är ovärderliga!

Avslutningsvis. Inför 2015 läste jag om att ett "Hej", "Tack", eller "Förlåt" var ord som aldrig kunde användas för lite, vilket jag försökt anamma. Att säga "Hej" till någon på promenaden eller visa uppskattning med ett "Tack" är alltid uppskattat. Att säga "Förlåt" är en balansgång i att urskulda sig och be om ursäkt, men fortfarande något jag vidhåller är att ändå påtala någon form av insikt vid de fall du orsakar besvär eller är en belastning. Inför 2016 tänkte jag fortsätta med detta, men komplettera med något jag läste idag. En krönika av Sofi Piehl som avslutas med: "Varför inte lova oss själva att vi ska leva, verkligen leva, 2016. Och att vi samtidigt ska försöka sköta den kropp vi fått så gott vi kan, så att den orkar med oss ända tills vi dör".

Kloka ord. Jag gjorde ett försök att följa mina val, att börja yoga och att lyssna mer till mig själv 2015. Nu fortsätter den resan. 2016 är min utmaning att bli bättre på det.

Som sagt. 2016 kom igen! Slå mig med häpnad. Utmana och förvåna. Överraska och omtumla. 

2016 - du är väl ett ödesår?

Slutord. 

Det kanske inte blev så mycket hund i den här s k hundbloggen. Av den enkla, och tråkiga, anledning att det inte varit så mycket hund under 2015. 2016 siktar vi på nya tag med träning och tävling. Och en lillebror, då Nevis förhoppningsvis ansluter till vår flock. Mer om det. När vi vet mer.

Till dess - Gott Nytt År - och tack för allt, för att ni finns, för att ni läser! Kram

Att vara. Orkeslös..

Nähä. Här har det varken bloggats eller tränats hund. Uppenbarligen.

Har förvisso, faktiskt, tränat ett par gånger. Utan att skriva om dem dock. Senast, med Zara och Maria, gick det till och med riktigt bra. Vi körde linjer mot olika dolda områden och varvade med att gå på linje och dra av skottapporter som störning. Alla tre hundarna jobbade riktigt bra och vi var nöjda.

Sedan förra söndagen och julbordet med släkten var Oban outsourcad till Norrtälje och blivande valpköparen, tillika min mosters man. Själv anslöt jag dagen före julafton och har sedan firat traditionsenlig jul fram till annandagen. Helt slut och proppmätt med andra ord..

Nu blir det jobb i två dagar till, sedan totalt omtag vad gäller hälsa. För även om hösten varit lärorik och givande har intensiteten gått ut över inte bara Oban, utan även mig själv. 80-timmars veckorna har satt sina spår, både mentalt och fysiskt.

Vi ger det två dagar till sedan blir det vila - och förhoppningsvis fortsatt vinter. Som idag på promenaden. Underbart!!

Har för avsikt att återkomma med en årskrönika innan året är slut. Det här året kommer den inte bli fullt så positiv och tacksam. Det finns trots allt eländen och bekymmer både ur ett makro- och ett mikroperspektiv..

#yoga #yolo

Att ha glädjeämnen i livet

Sista, tror jag, budgetarbetet avklarat. Fortsatt fokus på senaste veckornas insats och en numera enorm backlog att avverka #kulpåjobbet

Tur att jag har en hotellweekend att se fram emot och en ständigt förstående prins på hemmaplan

Att vara semi offline

Det har varit lite mycket de senaste tre veckorna.

Ligger vansinnigt efter i kanaler i fallande ordning: mail (126 när jag kom hem ikväll), sms, samtal, Messenger, privat mail, LinkedIn.

Så, ni som försökt nå mig via de senare kanalerna vet nu varför. Dessa har jag inte ens kollat.

Bild av Zara från förra helgens besök i stallet #terapi

Att inte hinna med..

Ungefär så är det nu.. Och det är spännande, utvecklande, lärorikt och utmanande - utöver nödvändigt och avgörande.

Tyvärr på bekostnad av träning både för min och Obans del. Ambitionen att snitta 12 000 steg om dagen genom promenader och träning, har reducerats till knappa 5 000. Större förlust för mig än Oban som ändå promenerar 60 + 30 minuter på dagis. Själv sitter jag mest i möten..

Hann med en sväng med Annika och Zingo ikväll, vilket var välbehövligt innan kvällspasset.

Kan tipsa om det här laddningsbara (USB) blinkhalsbandet. Väldigt synligt och smidigt just att det går att ladda. Märke? Minns ej. Finns på Bromma Zoo.

Att känna kärlek

Innan jag skaffade hund förstod jag inte riktigt föräldrar som anpassade måltiderna helt utifrån barnens önskemål. Nu står jag själv där, pjåskar och duttar med maten för att få den något kräsna - särskilt för att vara labrador - Oban att äta. Vem är jag att ha haft synpunkter om föräldraskap, när jag låter en hund linda mig så många varv om lillfingret?

Därtill hade jag aldrig kunnat föreställa mig att snarkningar kan vara så rogivande och lugnande. Som vågsvall som rullar in mot en strand. Meditativt. 

Lyssna här: http://www.youtube.com/watch?v=RkAS2ERaEAw

Att starta veckan

Mysig, och välbehövlig, sväng med Annika och Zingo på inflygningen ikväll. Skönt med en pratstund och frisk luft medan hundarna får rusa av sig.

Hade som ambition att komma igång med yoga den här veckan efter uppehåll pga operation, bihåleinflammation och budget. Blev inte så idag, fast vem vet. Kanske imorgon..

Ännu en bild tagen av Zara, från Skåne. Även den igår var på Oban. Den här gjorde jag en grimas på och hon tyckte att jag borde ha den som ny profilbild. Men se, den övre delen råkade jag beskära bort..

Att ändra sina planer

Har fått sona inlägget från i fredags genom att spendera 24h på kontoret med paus mellan 04:00 och 07:30 i morse. Ska aldrig mer skriva något om helg. Det var det där med IT...

Faktiskt, och märkligt nog med hänsyn till omständigheter och med respekt för konsekvenserna, ändå kul. Jag trivs med adrenalinpåslaget, kraftsamlingen och att jobba fokuserat med att hantera en situation.

Oban då? Han har minglat runt bland kollegor, fått skinka, burit tofflor och fått bollar kastade till sig.

Hoppas ni har haft en trevlig helg!

Bild av Zara från förra helgen i Skåne

Att ta helg

Jag brukar i vanliga fall inte vara en TGF-person i den mening att jag gått och väntat på att veckan ska ta slut och att det äntligen är helg. Självklart kan jag se fram emot saker som är inplanerade under helgen, fast i IT-branschen har det ofta ingen betydelse om det är vardag eller helg. Dag eller natt. Vår leverans ska fungera 24/7. 

Den här veckan har jag dock sett fram emot helgen. Efter förra helgens fantastiska resa till Skåne var intryck och sinnen fulla. Återhämtning rent mentalt således, men urladdning med resa och aktiviteter. Efter en vecka med fjorton möten, en dag på konferens och en dag ledigt för start på A-prov med 151 mail i inboxen när jag kom hem  är det således skönt med helg.

Och att vara hemma. Imorgon ska allmän administration tas om hand och det ska röjas undan inför hösten. På söndag väntar klövviltsjakt.

Igår gjorde vi årspremiär på A-prov. Jag ska återkomma till det om det blir en blogspot under helgen (ja, det har varit dåligt nu igen..), men sammantaget är jag väldigt nöjd med Oban. Förvisso bara ett 3:e pris. Men vi har vunnit tävlingar där jag varit missnöjd med vår prestation och igår var det motsatsen. Vi halkade ned på ett 3:e pris på sjunde apporten, men jag är ändå så himla nöjd med hans arbete och insatser på de sex första apporterna. Bästa älskade hund!

En suddig bild från gårdagen där markservicen i jaktstugan, liksom mat, bakelser och dekorationer var fantastisk!

Att ändra planer..

Ingen idé att ladda upp någon bild så här via mobilen för det tarvar oftast redigering och det är högst irriterande..

Bild eller ej. Idag skulle jag lekt ridfröken för Nea på Brunnby, men ett förlängt möte med kort varsel kom emellan. Får ta hästar, stallet - och Nea :) - nästa vecka. Ikväll blev det en tur runt sjön med Oban följt av jobb.

Godnatt.! 

Att inte hinna. Episod? Pågående

Det börjar bli ständiga ursäkter här på bloggen.

Men kombinationen nytt jobb, mängder av aktiviteter på agendan bl a pågående budgetarbete, nystartat intresse med klövviltsjakt och skytte inkl. nötning på skjutbanan och praktiska jakter, åtaganden som funktionär etc. gör att tiden inte riktigt räcker till för egen träning eller bloggande. Som grädde på moset har jag haft någon släng av kvarka (min definition på förkylning, se HÄR), vilket varit högst irriterande med hänsyn till inbokade aktiviteter.

Nu har jag åtminstone klarat av årets insats för SSRK i det att mitt uppdrag som kommissarie på B-provet i Stjärnhov och A-provet i Katrineholm kan läggas till handlingarna. Två härliga dagar som präglades av suveränt sällskap och fantastiskt hundarbete inramat av ideella insatser.

1:a oktober var vi på rådjurspremiär och idag var vi på älgpremiär. Är så himla glad över möjligheten att vara med i detta jaktlag och ta del av dessa naturupplevelser! Oban har startat en ny karriär som stöthund och jag råkade dessutom slå till på en ny radio. Behöver inte alla en rosa radio? Om inte annat behövde jag ett bättre headset och att den är IP67-klassad är bra.

Framåt blir det fortsatt fokus på skytte samt egen träning med start nästa helg när Zara och jag kör en roadtrip till Skåne för träningsjakt! Nu är vi på gång!

Att inte hinna med. Episod II..

Använde tydligen samma rubrik igår...


Bråda dagar, mycket att göra och svårt att hinna med allt som jag vill och behöver. Egen träning i form av yoga och träning av Oban har fått stå tillbaka till förmån för budgetplanering inför 2016. Tog en paus för att åka till inskjutningsbanan ikväll och hoppas på att vara klar med uppskjutningen på lördag.


Ni som följer mig på FB vet att vi startade på B-prov för första gången på 14 månader i söndags. Egentligen skulle helgen tillbringas i lugn och ro på Åland för att hjälpa mormor och morfar att ta upp båtar etc. inför vintern, njuta av lugnet, sällskapet, bastubad etc. men det komprimerades till lördagen, för jag råkade meddela intresse av att hoppa in som reserv på elitprovet på söndagen.


Mer om provet vid annat tillfälle. Den här veckan fokuserar jag på nämnda budget och att nöta på skjutbanan.


Brukar klaga på att det blir fel format på de bilder jag laddar upp via Bloggerappen, men kanske lägger till en senare.

Att inte hinna med

Jag har en bataljard med saker att berätta sedan senaste inlägget. Som hur det var att starta B-prov för första gången på 14 månader. Eller att jag tvättat bilen. Eller att jag suttit med 2016s budget fram till nu.

Förstår att spänningen är olidlig och att ni är nyfikna. Fast ni får stå ut. Imorgon blir det heldag budget och en kväll vikt till skjutbanan.

Här från älskade Åland. Vilken härlig och välbehövlig helg.

Att vara svimfärdig

Fast glad och väldigt inspirerad. Ska utveckla vid tillfälle. Nu behöver jag sova...

Att njuta

Idag fick vi en härlig tur i solen med dofter av höst, innan det var dags för rond två i det att sanera inboxen efter dagens möten. Tur att jag har Oban för välbehövlig paus och distraktion. 

Ingen träning att tala om, men jag hade två tennisbollar och skickade på några linjer med störning för att få in både följsamhet och intervallträning.

Laddar upp bilden vis Bloggerappen så det kan bli lite hursomhelst..

Att ta sig i kragen..

Vad härligt det är med människor i sin omgivning som ställer upp och står till sitt förfogande när det behövs!

Jörgen och jag är uppvuxna i samma hoods och har haft sporadisk kontakt genom att vi jobbar i samma bransch och har ett gemensamt intresse i jakten. Fast vi har inte setts sedan två bröllop, två barn och en skilsmässa. Ikväll ställde han upp som coach och instruktör på skjutbanan. Otroligt värdefullt och uppskattat! Tack!

Ni som har koll på mig på FB har ju sett att jag svängt förbi skjutbanan vid några tillfällen sedan jag blev invald som medlem i juni. Först för att konstatera att det var stängt hela juli. Sedan för att inse att det bara går att skjuta med Klass-1 vapen tisdagar och lördagar och då nytt besök en tisdag eller lördag för att vända till följd av för långa köer.

Nu när älgjaktspremiären är avklarad sedan några veckor var det lite lugnare på banan och således dags att ta tag i min egen krage.

Vilket behövs. Nu var det förvisso ett nytt vapen, men hur jag klarade av att skjuta upp på högviltsprovet för Jägarexamen, stående och på rörligt mål, utan träning är något att fundera över. Men det var väl ungdomlig trots och avsaknad av analys, tankar och psykologi.. Liksom i golf, vilket jag börjat och slutat med tre gånger, känns det som att det är hjärnan som ställer till det.

Hursomhelst fick jag blodad tand. Igen. Det här ska jag nöta vidare på - och nu vet jag hur det fungerar på inskjutningsbana, älgbana etc. Och om jag skaffar en 22:a kan jag dessutom åka dit vilken kväll som helst och bara övningskjuta på rörliga mål.

Så - om jag inte hade annat med jobb, hundträning, tandborstning (på hund) osv. skulle jag kunna ägna fritiden åt det här. Kul!

Som ni ser efter första fyra skotten (80 meter) finns det en del att träna på - och då ska
tilläggas att jag eventuellt bytte tavla och sköt på den bredvid enligt
grabbarna i båset vid sidan av mig... Jag kollade liksom inte tavlenummer i siktet,
utan var nöjd med att sikta en tavla.. Jaja, mål som mål... Ibland är det bra att vara tjej - och blondj..
#nybörjare

Att äta blodpudding

Jaha. Nu blir det till att äta blodpudding resten av månaden..

Efter helgens insatser bestämde Zara och jag att vi skulle åka till Huntyards & Berras samt Bromma Zoo. Råkade spendera rätt mycket på det första stället (bild kommer vid tillfälle) inför veckans rådjurspremiär, så när vi kom till djuraffären kände jag att det inte var mer än rätt att kompensera Oban.

Vet faktiskt inte hur jag tänkte där ska erkännas.. Borde kanske varit tvärtom "Oj vad mycket pengar jag gjort av med, nu får jag hålla igen". Men icke, därav blodpuddingen.. Och ni kan ju mitt mantra "man måste få unna sig".. :)

Vad blev det då till Oban? Som ni kan se på bilden är det diverse saker från tuggben till tandkräm och blinkhalsband för mörka tider. Vad som inte syns är burken med Plaque Off. Det fungerar säkert inte, men ska syfta till att jag själv ska ta mig i kragen och tandvården.

Så, om jag inte hade något annat att göra på kvällarna ska jag nu också lägga tid på tandborstning. Minsann. Vi får se hur länge det håller.. Tanken är god i alla fall...

Att ha en härlig helg

Hemma efter en härlig helg i hundens tecken.


Veckan avslutades med en tjejkväll och sleep over hos mig, med kanske lite väl sen sänggång med tanke på att klockan ringde 03:50. 05:05 åkte vi hemifrån - mot Stjärnhov.


Väl där mötte vi upp våra härliga markägare och fantastiska funktionärer. Efter många turer med ett antal strykningar och rätt omfattande administration inför provet var det skönt att vara på plats och se att allt bara flöt på. Vi börjar bli ett trimmat gäng med god sammanhållning där alla kan sina uppgifter och bidrar på bästa sätt.


Dagens prov bjöd på samma upplägg som tidigare år, men i år noterade vi nya utmaningar vid vattendirigeringen. Ekipagen höll en hög nivå, inga nollade och fyra fick 1:a pris. Grattis!
Som jag skrev på Facebook - stort tack till alla inblandade! Särskilt tack till Rickard som förevigade dagen, se här http://bildgalleri.teamrd.se/#!album-30
Vid sista ekipagets vattendirigering blev jag lite sugen att testa med Oban så jag bad David och Rickard som satt i båten att lägga ut mer vilt.


Annika och Zara riggade för en landdirigering och en walkup med dubbelmarkering där David var skytt. Oban hämtades i bilen och taktade vid sidan som en fullblodshingst på väg till startboxen. Något överladdad med andra ord.. Satsade vanvettigt på den första markeringen och övermarkerade så jag fick blåsa hem honom, då fick han träff direkt. Den andra spikade han. Transport, under taktning, ned till vattnet och ett skick. Här var jag lite nervös ska erkännas. Det var ändå fyra hundar som klarat dirigeringen under dagen, om än lite omständigt, men Oban borde ju som svensk och norsk Jaktchampion och Nordisk Mästare 2014, rimligtvis klara det bättre än hundar i ÖKL. Allt annat skulle varit pinsamt. Det gjorde han..!! (puuuhh). Han tog linjen i det närmaste helt perfekt och jag stöttade bara med några uppmuntrande "Ja ja ja" vid några tillfällen. Avslutade med en dirigering mot en kanin, vilket också gick galant. Finaste hunden!


Även söndagen ägnades åt hundträning då vi samlat ihop fyra unghundar och skulle köra igenom ett provupplägg på NKL-nivå. Zara och jag var domare och skytt åt Linnea, Malin, Eva och Helena. Vi var ute på fina Rickeby Gård där Zara med familj bor och fick till ett väldigt bra upplägg åt de unga hundarna.


Därefter stressade vi i väg deltagarna (ursäkta..!) och tog ut våra egna hundar, Bean och Oban, på en genomkörare. Linjer till kända områden fast med förflyttning och dubbelmarkering som avslutning. Båda hundarna löste uppgifterna fint, fast de är en aning (läs: LITE VÄL) taggade och laddade. Båda två knallade från sidan när vi kastade markeringar åt varandra.. Lite lydnad och stadgeträning på schemat således - för idag har jag anmält till ett A-prov och Zara ska ju starta KKL.. :P


Sammantaget - en härlig helg som givit mycket energi! Jag har saknat det här. Kanske inte fullt lika mycket som Oban, som håller på att krypa ur skinnet av entusiasm, men det känns jättekul att vara tillbaka.

Oban apporterar en enorm hare på dagens träning.

Att inte hinna med att blogga

Att sanera. Hund och inbox.

Mötte upp bästa Annika och fick en välbehövlig pratstund i regnet. Vi behövde båda ventilera jobb och tillvaro och vad är mer perfekt än en promenad?

Tyvärr avslutade Oban den redan blöta rundan med ett dopp i ett dike som stank rötgas, så det blev ett stopp för att köpa såpa på väg hem och sedan sanering innan vi kunde ta kväll. Vilket för mig innebar att sanera inboxen..

Har ingen bild från kvällen, utan tar en från solen i söndags:

Att prioritera..

Efter fyra timmars affärsplan-, budget- och IT-ledningsgruppsmöte i marathon var jag lätt omtumlad. Den här onödiga bihåleinflammationen ger febertoppar och orsakar en ihållande huvudvärk.

Ursäkta gnället, jag ville bara förklara varför vi inte tränat idag heller.. Tog en sväng längs vattnet istället. Rätt mysigt i regnet och med härliga höstdofter. Nya tag imorgon, då har förhoppningsvis all antibiotika börjat verka.,

Att byta träning mot multerapi

Inlägg via Bloggerappen så bilden kommer publiceras i fel storlek..

Härlig söndag med besök på Wenngarns skördemarknad och en sväng förbi vårt gamla stall.

Sedan var det dags att kasta in handduken. Anar bihåleinflammation som ett resultat av det som hände i torsdags. Tydligen vanligt förekommande och symptomen stämmer så nu har jag fått ytterligare en kur antibiotika.. 

Träning? Nej, faktiskt inte. Varken Oban eller jag. Men jag fick lite multerapi idag, se bilden.

Att vara konvalescent



Förvisso ingen jakt, men det kanske har sina fördelar att vara konvalescent i det att jag fått mycket gjort hemma idag. Måste dock medge att ingreppet gör mer ont än vad jag förväntat mig. Har ändå satt åtminstone fyra skruvar där de bokstavligen borrar i käkbenet för att fästa implantaten och det här känns betydligt mer. För att inte tala om hur svullen jag är. Mycket värre än igår, min vänstra hela ansiktshalva från panna till käkben är tjock..

 

Tur att kunna pyssla hemma således, med några avstickare för att hämta och köpa saker. Det här har jag hunnit med: 

• Hämtat och monterat (lite väl mycket terapi för min del..) handtag på köksluckorna
• Vattnat och planterat om blommor (dags att göra om till höst i balkonglådorna snart..)
• Tvättat handdukar och lakan samt sommarkläder som ska stuvas undan
• Rensat ur badrumsskåp och gamla necessärer (befriande att slänga saker!!)

samt gått med Oban ett par rundor - och till och med tränat! Vi körde några linjer med störningskast på inflygningen när jag ändå var förbi Blomsterlandet. Varierade synliga områden med dolda och stämde av signaler med bra resultat. Min finaste prins!  

Nu ska jag ta en lite längre sväng för att komma upp i 12 000 steg, sedan ska jag kolla V75 och se när miljonerna rullar in..!

 

Väldigt mörk bild och dålig kvalitet, men ett bevis på att vi
faktiskt tränade lite. Området som Oban är på väg in från är vid
det solitära trädet där den gula vallen gränsar mot mer grön vall.

Att se ut som ett mumintroll med påssjuka

Det blev ingen andjakt, tweed och trevligt sällskap för Oban och mig idag.


Istället landade jag på operationsbordet igår morse. Ett relativt enkelt ingrepp hos tandläkaren i torsdags kväll, där en tand skulle avlägsnas för att sätta ytterligare ett implantat, slutade med punkterad bihåla och risk för att delar av tandens rötter skulle vandra upp i bihålan.


Fick, som tur var (då det i ärlighetens namn var lite obehagligt med ett öppet hål från munnen upp till bihålan, där det blåste luft när jag andades ut och som gjorde att jag inte kunde äta eller dricka) en tid på bästa Karlakliniken i går morse. En erfaren, skicklig och väldigt pedagogisk kirurg tog emot och en timme senare var rotdelar avlägsnade och bihålan ihoplappad med tio stygn. Nu får jag inte nysa eller snyta mig. Och ser ut som ett mumintroll med påssjuka. Tydligen föreligger stor risk för att det blir blått, grönt och lila också för kirurgen lade stor vikt vid att prata om foundation och smink...


Jaja. Ingen jakt. Men vi har annat att göra. De nya handtagen har kommit och därtill borde jag göra ett ryck och växla från sommar- till höst- och vinterkläder i garderoberna. Det är väl säsong för det snart? Och så har jag spelat på tillsammans.atg.se. Stora summor i potten idag och några på jobbet har ett lag. Litar på dem och att vi kan fira på måndag :)


Trevlig helg!

Att fuska lite. Fast jag bloggar åtminstone..

Idag blev det varken träning eller någon vettig promenad, utan bara en runda runt sjön här hemma.


Inga bilder heller så ni får en på förrätten, råbiff på gödkalv, på Bobergs Matsal igår. Väldigt gott!





Att träna för andra gången på tre dagar..

Tur med valpköpare som gör att jag får anledning att ta mig i kragen och komma ut på träning, nu när vi tydligen ska sätta igång igen..

Hade bestämt med Eva som har Ronja, från Obans kull hos kennel Zetastar, att vi skulle ses på inflygningen ikväll. Malin, som vi inte träffat sedan senaste A-provsträningen före jul (!!), hängde på med Elsa och Bella.

Med två unghundar på plats fokuserade vi på dem och fick till både markeringar med terrängbyten, några linjer och avslutade med vilt. Småtikarna jobbade på spontant, fint och entusiastiskt. Det är himla roligt och tacksamt att träna unghundar!

Särskilt roligt att se Ronjas utveckling sedan jag såg henne under träning för första gången i somras när jag var instruktör på Zetastars kennelläger. De har avancerat enormt och är klara för start i NKL nu.

Oban och Elsa fick lite egna uppgifter med skick mot områden och störningar, vilket de klarade galant. Med undantag av några diffusa markeringar, där Malin och jag verkar ha samma utmaning. Eller snarare Oban och Elsa kanske.. Vet inte vad som har hänt med dem under vilan, men de har lagt sig till med lite unghundsfasoner och jagar ganska stort och yvigt om de inte får utdelning direkt.

Det finns att träna på med andra ord..! Tack Eva och Malin för en trevlig kväll!

Imorgon kväll väntar operation nr 1 hos tandläkaren. Inget jobbigt ingrepp att avlägsna en tand med några traumatiserade rötter - utan faktiskt något jag ser fram emot, då det gjort ganska ont senaste tiden, men jag ville avvakta sommaren vid de fall det skulle uppstå komplikationer. Därefter ska käkbenet läka några månader innan det är dags för operation nr 2, där implantatet monteras. Och - idag har jag mailat hantverkaren om köket. Dags för en make over i dubbel bemärkelse med andra ord.    

Ronja, Zetastar Special TeePee,
väldigt lik sin pappa både till utseende och i arbete

Att vara lite mer fåfäng

Ja... Av bilden kan vi konstatera att jag kanske borde vara lite mer fåfäng. Även på hundträning. Det ser ju faktiskt inte klokt ut att ha någon slags blandning av löpartights, tjock tröja, bylsig väst (kallt som tusan i vinden igår), träningsväst, pannband - och ett par knallvita gympadojor. Till mitt försvar vad gäller det sista så har jag lyckats blöta ned - och behöva tvätta - två andra par bara den här veckan, så det var dessa införskaffade i HongKong och oanvända fram till förra veckan (just för att de är väldigt vita..) som fick rycka in.

Bilden är från träningen med Zara igår. På lördag får vi styra upp klädseln och klä oss för andjakt i tweed och andra tillbehör istället. Får väl be att bli fotad då istället... :P

Idag tog vi en härlig sväng med finaste Annika i skogarna runt Kanaanbadet. Skönt att komma ut i friska luften och få ventilera högt och lågt. Ingen träning med andra ord - men jag håller löftet och bloggar åtminstone.. Visst är jag duktig! :o)

Har dessutom hanterat strykningar till Stjärnhov (tänker inte lotta förrän till helgen, då det brukar komma strykningar tätt inpå - så ni som har anmält kan med fördel hålla koll) och öppnat A-provet 11/10 - så nu kan ni anmäla. 

Imorgon ska vi träffa en av Obans avkommor och träna lite NKL-upplägg. Minsann.

Att ta nya tag - och ha något att fundera på

Bästa Zara kom till inflygningen ikväll för ett pass med Bean och Oban.

Med facit i hand kanske vi gick ut lite hårt.. Åtminstone för stackars Bönan som haft ett längre träningsuppehåll iom dräktighet och valpning och inte heller var på samma nivå som Oban innan uppehållet.

Vet inte riktigt hur vi tänkte när vi gav henne samma övningar och störningar.. Men det redde ut sig bra. Eller någorlunda åtminstone.

Vi körde linjer till kända områden, men varvade med lite störningar - och lyckades krångla till det för oss själva i det att vi inte hade koll på hur många apporter vi hade var osv.

Lätt ringrostiga med andra ord..!

Oban tog signaler fint och jagade bra i områdena. Så där med stadgan dock.. Fast ändå härligt att se att han är så laddad. Ungefär som på en jakt med skyttar och vilt, fast på dummies. OMG.

Vi har att göra.. Vad var det du kommenterade på FB Zara? Nu kör vi..?!?

In progress

Vågar inte annat än att både träna och blogga efter inlägget igår..

Träna och träna förresten. Men det kan väl sägas vara ett stort framsteg att jag tog med pipa och boll på dagens promenad? Åkte till Ursvik och gick MTB/Extremspåret. Droppade dolt på lite olika platser och kunde på så sätt stämma av signaler. De satt väldigt fint, liksom linjerna. Provade en lång linje som avslutning och det såg bra ut. Sedan vet vi ju hur det blir under skytte vid en jakt och med konkurrens från andra hundar..

Anar början till en låsning i bröstryggen så jag tänkte prova hathayoga nu i eftermiddag. Hittade en studio med drop-in förra helgen, vilket är väldigt smidigt för mig som inte vill boka upp mig i förväg.

Åkte därför förbi Bromma Blocks på väg från Ursvik då jag tyckte att det var dags att uppgradera träningsgarderoben lite. Den har ju blivit ganska eftersatt efter två års totalt uppehåll, men nu slog jag till på några plagg som jag tror passar just på yogan.

Att göra en avbön

Dags att göra en ny avbön. Tydligen.

Trots tidigare löften har vi inte tränat. Och jag har inte bloggat.

Mitt liv svämmar över av i-landsproblem. Som att Blogger-appen på iPhone är sämre än jag mindes (bilderna blir i fel storlek). Eller nu senast att iOS på den väldigt gamla datorn (!!) jag har hemma i privat bruk och enbart pga att jag inte orkat flytta filer, är så ouppdaterat att jag inte kan ladda ned nyare versioner av vettiga browsers. Ja, ni förstår nivån på mina "problem" i en tillvaro där hundratusentals människor flyr för sina liv från sin trygghet och tillvaro så som de kände den..

Fast, tro det eller ej, kära bloggläsare - nu finns det faktiskt planer på och energi för att närma mig retrieverdelen av hundvärlden igen. Att börja träna och tävla. Att dela våra erfarenheter och upplevelser med er.

Som tidigare vill jag använda bloggen till att reflektera och därigenom nu också dela med mig av orsaken till vårt uppehåll. Ett uppehåll som jag förstår att en del har funderat över efter förra årets framgångar för Oban och mig. För dem jag inte har regelbunden kontakt med har det kanske varit märkligt att vi helt plötsligt försvann från arenan.

Den här sommaren har varit värdefull.

Jag anmälde inte till årets IWT i Tjeckien. Jag anmälde, men åkte inte till Retriever Challenge. Jag anmälde oss inte alls till Norska Mästerskapet, trots att jag tror att upplägget och tävlingsformen skulle passat oss perfekt, då vi hade fått en bra avstämning på "Apportera mot livet för Cancer".

Jag avslutade istället försommaren med att säga upp mig och tacka ja till drömjobbet. Jag gjorde ett avstamp från det som varit och fick en möjlighet till nystart i det att inte bara ha semester, utan att vara helt ledig utan förväntningar på att besvara mail och återkomma med svar, i linje med mina egna krav på SLA:er.

Istället har sommaren spenderats med nära och kära. På mitt älskade Åland, där vi varvat dagar mellan bryggan och skogen. Från att glädjas över att njuta på nämnda brygga och avsluta en skön dag i solen med en god middag till att anpassa sig efter vädret och uppskatta att ägna dagen åt att leta svamp, trava ved, gräva i trädgården, spela sällskapsspel eller kolla på gamla DVD-filmer (nej, vi har inte Netflix på Åland..).

Med en välbehövlig paus - och vad vi i hästvärlden kallar halvhalt, har jag fått utrymme att landa. Vilket jag behövde mer än jag har förstått.

Så här i backspegeln inser jag att förra årets intensiva jakt på framgångar och sysselsättning, med Oban och i jobbet, var en flykt. Att hela tiden hålla mig sysselsatt med jobb, träning, tävling, jakter och åtaganden i föreningslivet gjorde att jag inte behövde tänka. Eller känna.

Känna sorg och saknad. Känna skuld och dåligt samvete. Över det som var, men aldrig blev.

Att istället fly till en annan arena, där jag bevisligen kunde prestera och lyckas, gav mig en kortsiktig kick. Och flykt. Flykt från att våga närma mig det som hade hänt, resultatet av de beslut jag fattat och konsekvenserna av detta.

Istället jagade jag alla möjligheter som gavs. Till nämnda träningar, tävlingar och jakter samt styrelseuppdrag och som kommissarie etc. inom SSRK. Jag tror att jag körde över 2 000 mil i hundrelaterade aktiviteter förra säsongen. Jag hade total koll på SSRK Prov och andra tävlingar. När de gick av stapeln. Var. Vem som dömde. Vilka som skulle starta. Hur det gick för dem. Jag har inte sammanställt hur många starter vi själva gjorde förra året inom A-, B- och C-prov, men det var ett antal. Utöver alla jakter. Jakter som jag saknar, mest av allt för sammanhållningen och gemenskapen i gänget av apportörer. Men också för möjligheten att vara i naturen en hel dag och se våra hundar i dess rätta element - som apporterande retrievers.

Efter en intensiv höst och tävlingssäsong 2014 kom Obans period av skador under vintern som ett tungt bakslag efter alla framgångar. En vinter där vi skulle ha ett medvetet träningsuppehåll, men där det uppkom ett antal diffusa symptom. Skadorna kunde härledas till anaplasma med lång konvalescens och rehabilitering som resultat. Här tappade jag ytterligare motivation. Att promenera med en kopplad hund och med totalt träningsuppehåll i två till tre månader är ganska frustrerande. En annan bidragande orsak till att jag tappade tidigare engagemang var det totala mörker som uppstod när det visade sig att Oban efterlämnat epilepsi hos sina avkommor. Förutom tragedin för berörda valpköpare föll mina drömmar om en valp efter Oban platt. Vilket gjorde, och fortfarande, gör ont. Han som är den, i mina ögon, kompletta hunden. Han som besitter alla de egenskaper jag eftersträvar och söker hos en familjemedlem och jakthund. Som lämnat avkommor som såväl jagar och presterar på jaktprov, som är polis- och tjänstehundar inom narkotikaspan och lavinsök. Det var nog här jag gick vilse och tappade min tidigare kompass, som alltid pekade i rätt riktning. Framåt.

Jag saknar jakterna. Jag saknar gemenskapen och umgänget. Jag saknar att kunna skapa förutsättningar för att stimulera min hund och se honom i sitt rätta sammanhang. Men jag har behövt välja bort det den här sommaren och hösten. Jag valde att byta jobb och behövde - och vill - skapa förutsättningar för det. Jag har inte velat - eller faktiskt orkat - ägna kvällar och nätter åt administration och pyssel framför datorn som en del av ett föreningsuppdrag. Eller att ställa klockan på 03:00 både lördag och söndag för att åka till en jakt. Mitt jobb är tillräckligt krävande som det är och att behöva ägna X antal timmar framför datorn för att, utöver jobb, hantera anmälningar, startlistor, resultatrapportering etc. eller att åka 25 mil enkel väg för en jakt blev mig övermäktigt.

Den här sommaren har varit värdefull.

Jag tror mig ha landat efter separation och skilsmässa. Jag kan känna glädje över det jag har. Över var jag är. Istället för att fundera över hur det kunde ha blivit och vad jag har förlorat. Jag har gått vidare och tror mig ha landat i det som är. I det som kommer bli. Vad än det är. Jag har slutat jämföra och väga, för att istället uppskatta det som är.

Jag känner tacksamhet och tänker repetera det jag skrev i årskrönikan på det temat, då det är något som kvarstår och som jag sätter stort värde vid. Att jag känner:

"Glädje och uppskattning över det vi faktiskt åstadkommit och allt det goda som finns i livet. Mest kommer jag känna tacksamhet. Tacksamhet för de relationer jag har med fina vänner och mina nära och kära som finns där både i med- och motgång. Tacksamhet för mitt jobb med spännande utmaningar och härliga kollegor. Tacksamhet för det jag får uppleva både privat och professionellt med möten, resor, träningar, tävlingar och jakter. Och mest - tacksamhet över världens bästa hund, min finaste Oban. Utan honom vid min sida hade det här året varit avsevärt mycket tuffare - han är bättre än all terapi i världen!"

Ni vet vilka ni är. Ni som stått vid min sida och som finns där. I vått och torrt. I stort som smått. Jag uppskattar det - och jag hoppas innerligt att jag kan återgälda och ge tillbaka det ni ger till mig. Ni finns där för mig - och jag vill finnas där för er. 

Till 2015 och framåt. 

Nu kommer vi starkare och bättre rustade. Kanske inte vad avser min timing som handler, där behöver jag mer kontinuerlig rutin och praktisk prövning för att agera korrekt i olika situationer, men jag kan lova att Oban är laddad. Något han visade på "Apportera för livet mot Cancer" där vi som lag landade på en oväntad 3:e plats och där han var omkring topp-5 individuellt med 91 poäng. Mer om tävlingen kan ni läsa HÄR

Förutom att återgå till träning, tävling och som engagerad i SSRK, nu närmast som kommissarie på B-prov i Stjärnhov och A-prov på Åtorp, har jag en del andra projekt under hösten. Jag ska ta tag i köket som jag är ganska missnöjd med, trots en helt nyproducerad lägenhet, och byta bänkskiva, stänkskydd och handtag. Jag ska ta mig i kragen och komma igång med mitt skytte, nu när jag har fått förmånen att få bli medlem i ett jaktlag som förfogar över fina jaktmarker. Därtill ska jag operera bort en tand, som återstår efter tidigare krasch, och sätta ytterligare ett implantat med start nästa vecka. Och framförallt ska jag njuta av mitt nya jobb och allt spännande som händer där..!

Det kommer bli en händelserik höst med andra ord - och jag ska bli bättre på att dela den med er här på bloggen. Med reservation för den där bristande Bloggerappen dock.. Stay tuned..!


Bild: A-K Olsen från Nordiska Mästerskapen 2014

Ursäkt!!

Här har det inte bloggats på länge.! Ursäkta!!

Det har varit fullt upp med semester, jobbyte och annat.

Nu är hösten igång och jag lovar bättring. Återkommer med mer detaljer om sommaren och om kommande träningar.

Promise! 

Att utvärdera Bravecto

Efter tio dagar på Åland, fästingnästet framför andra, tycker jag mig ha underlag nog att utvärdera Bravecto. Med över tiotalet fästingar per dag, dvs närmare 100 totalt, under perioden, har preparatet fått bekänna färg. Det här är således min egen, högst ovetenskapliga, men till viss del ändå empiriska utvärdering.

Ni som följer bloggen vet att Oban fick anaplasma i vintras/våras. En sjukdom med kliniska symptom som jag inte önskar någon annan hund eller hundägare. 1/4 fick han därför första tabletten Bravecto och påfyllning skedde 1/7. Här en sammanfattning av de pro's n con's jag upplevt:

PLUS

• Dödligheten verkar vara 100%-ig. Jag har tagit bort ett antal fästingar där samtliga varit döda innan de verkar ha hunnit suga något blod.
• De fästingar som satt sig är enkla att ta bort, oavsett om de varit döda eller precis satt sig. Därigenom har även huvuden, käkar etc. vilka ofta blivit kvar tidigare lossnat, vilket säkert minskar risken för en sekundär irritation eller inflammation. Det har inte heller blivit några bölder, röda märken eller andra spår där fästingen har suttit fast. 
• Att slippa halsbandet och inte behöva ta hänsyn till träning (om vi nu hade tränat något...) eller vid bad i vattendrag etc. är både skönt och bekvämt. 

MINUS

• Ett stort minus är så klart giftet. För givetvis måste det handla om starka preparat när fästingar de facto dör efter att de har bitit sig fast. Lite läskigt att ge sin hund en giftig tablett oralt. Fast, jag försöker tänka att konsekvenserna av anaplasma och andra sjukdomar som fästingar bär på kan vara nog så illa.
• Levande fästingar är ett annat problem. Scalibor etc. ger ju en repellerande och avstötande effekt, både på hund och människa. Bland de totalt ca tio fästingar jag tagit dagligen har 40-50% varit levande och krypande i pälsen. Ett annat tydligt exempel på skillnaden mot användning av halsband är var de bitit sig fast. Med halsbandet hittade jag nästan uteslutande fästingar i ljumskar, skapet och bakre delen av kroppen, medan de med Bravecto verkar sätta sig överallt. Ibland t o m två på samma ställe, företrädesvis på bogarna. Mängder av levande fästingar som släpas in är väl mindre kul och jag har för första gången sedan jag skaffade hund haft hela två stycken på mig. En som satt fast och en som kröp. Usch! Med tanke på hur mycket vi retriever- och hundmänniskor vistas i skog och mark är det en påtaglig skillnad mot tidigare fyra år utan någon fästing. 

Min slutsats är att tabletterna fungerar där de ska, det vill säga - för Oban. Och, då det är honom jag vill skydda kommer jag fortsätta med Bravecto säsongen ut och även nästa säsong.

Bild @zarawinkler

Kennelträff på Zetastar 11-12:e juli

Helgen som gick var jag hedrande nog inbjuden som "instruktör" på Zetastars kennelläger. En härlig tillställning med trevliga människor, duktiga hundar, god mat och fina marker. Se mer här https://sites.google.com/site/kennelzetastar/home/kenneltraeffar

Gruppen bestod av åtta labradorer, varav fem avkommor till Oban, på varierande utbildningsnivå, från nybörjarklass till elit, vilket skapade lite utmaningar i form av upplägg. Fast desto roligare för mig att läsa av situationerna och anpassa övningarna utifrån respektive hunds förutsättningar.

Här följer en sammanfattning av uppläggen - och vem jag lånat dem från :)

Lördag morgon inleddes med en introduktion för att stämma av deltagarnas nivå, målsättning med helgen och eventuella särskilda svagheter och utmaningar. Därefter berättade jag kort om mina tankar kring träning, med fokus på styrning och störning, vilket också utgjorde grunden i helgens övningar.

Som uppvärmning körde vi enkelmarkeringar på linje, dels för att diskutera vilket kommando som används för markering respektive dirigering, men också för att presentera Pieter Vivjis tankar kring direktmarkeringar. Som avslutning visades den övning Fredrik Lindström kallar för 1:an, där hunden alltid skickas på den först kastade markeringen.

Därefter fortsatte vi med linjer. Här användes Keith Mathews övning "kompassen" och alla fick välja ut ett eget målområde, med olika svårighetsgrad som avstånd, terrängbyten etc. beroende på nivå. Kompassen lägger grunden för långa, raka linjer oberoende av just terräng, hinder, vatten osv. och är väldigt användbar för att bygga förtroende för hunden att gå ut på - en rak - linje. Kompassen med tre till fyra linjer av varierande längd och olika svårigheter i terräng räcker gott och väl som träningspass en dag. Här får du dessutom in intervallträning och bygger kondition (både för dig själv och hunden…) :)
 
Efter kompassen var det dags att värma upp inför eftermiddagens övningar med styrning.
Här inledde vi med att stämma av stoppsignalen individuellt innan ännu en Keith Mathews övning användes, där hundarna stod på linje och såg ett område, en remiss av högre gräs, vittras in med skott och bollkast. Hundarna skickades sedan ut på området, som först var tomt och när hunden jagat ett tag smögs en boll ut.

Samma område användes sedan för att ställa upp hundarna på två linjer på var sida om remissen för att få en markering, blåsa stopp och lägga ned på närsök.

Efter en god lunch med nyrökt fårfiol från gården och potatissallad begav vi oss ut på nya marker. Nu för att köra den övning Zara och jag kallar "korset", som är en variant på några av tidigare nämnda Keith Mathews upplägg.

Syftet med övningen är att få in 1. Linjer 2. Stopp 3. Styrning (höger/vänster) - med störning. Här var störningen lite väl stor för de mindre rutinerade hundarna och vi fick kedja ihop momenten genom att börja framifrån och gå igenom vardera moment för att sedan sätta ihop det. Även det här en nyttig övning: kör den en gång i varierande terräng och du har fått in alla nödvändiga moment på dagens träning och kan vara nöjd och gå hem.

Korset tog lite tid och det blev en del väntan (vilket jag hoppas alla har överseende med), innan vi körde dagens sista upplägg. En övning inspirerade av Iben Pytlick, kennel Batmoor, som jag haft stor användning av i att få Oban att tro att jag är den bästa jägaren och att det lönar sig att lyssna på mig.

Vi började med att köra en drive i en holme ca 80 meter ut på en äng. Här kvackades och kastades det dummies (en per hund) medan jag vittrade in området med vilt. Därefter skickades hundarna för att ta in en apport från området. Nästa moment var att, beroende på nivå, antingen låta hunden jaga en stund och följa upp vittringen för att kalla in den, eller ta kontakt, stoppa hunden och styra till ett nytt område - en holme ca 40 meter till höger där det låg en belöning i form av en rapphöna. Nyttig övning för att få hunden att bryta ett arbete och få belöning, antingen vid inkallning eller skick mot nytt område och en trofé i form av att få apportera en rapphöna.

När det här momentet var klart var klockan 17:00 och jag var helt slut… :) Det är lättare att själv gå kurs och få lite pauser, än att försöka hålla kurs, vara fullt fokuserad och anpassa sig utifrån alla situationer som uppstår.. :)


På söndag förmiddag var tanken att bygga vidare på styrning med fler störningar.

Vi värmde upp med en kortare walk up där alla hundarna fick varsin markering, vilket också är en störning i att gå på linje och utsättas för konkurrensen i att andra hundar skickas på apporter.

Därefter fick alla i uppdrag att lägga varsin "kompass" i olika snäva vinklar mot ett tänkt område för en drive. När alla hade traskat sina linjer fram och tillbaka gick driven med massa skott och kast, vartefter hundarna skulle plocka in sina apporter på sina kompasslinjer. Då vi ofta jagar på drivna änder är det nyttigt att lära hundarna att sortera och kunna styras bort från det mest lockande området med övningar som denna.

Efter driven körde vi min favorit för hundar som gärna "kan själv" a' la Obans "tack för skjutsen, nu löser jag det här på egen hand" som ni som läser bloggen känner till. En övning som Phil Parkins visade mig, med syfte att få hunden att sluta gissa och inse att det lönar sig att lyssna.

Här gick det en skottapport kl 12. Hunden skickades, blåstes stopp halvvägs då det gick ett störningskast till vänster, under stoppkommando, varvid hunden skulle skickas till höger - där det låg en rapphöna. Beroende på utbildningsnivå fick vi anpassa övningen och störningen, men jag tror att alla fick behållning av den och såg värdet av att få in störning och belöning i form av vilt.

Som sista moment innan lunch körde vi en walk up varvat med markeringar och skick mot olika områden. Den här gången dolda skick, fast antingen till kända områden vi använt tidigare eller med belöning med kanindummies för att boosta förtroendet när hunden lyckades.

Nu följde ytterligare en god lunch med kyckling och pastasallad innan helgens stora händelse - Zetastar Cup!

En rolig tävling för alla nivåer, åldrar och raser representerade på plats (cocker, labrador och springer) med upplägg som bestod i allt från närsök (för förare) till markeringar av udda föremål och agility. Suveränt att alla kunde delta och kluriga upplägg för både hund och förare :)

Här vann ett lag bestående av inte mindre än två avkommor från Oban, vilket så klart gjorde mig extra stolt! Grattis till er!

Avslutningsvis, tack alla deltagare för en lärorik, utmanade - och framförallt trevlig helg! Och återigen tack till Suzi för inbjudan!

Bild lånad från Zetastars hemsida.

Sommar!!!

Vilken härlig dag!! Oban och jag har njutit i och vid poolen från lunch och framåt. Har inget emot att spendera resten av sommaren så här faktiskt....

Published with Photo Blogger for Windows Phone.