Älskade hund

En längre hyllning och sammanfattning av våra 11 fantastiska år kommer.

Just nu behöver jag bara skriva av mig för att reflektera över det faktum att Oban är borta. 

Borta. För att aldrig mer komma tillbaka. 

Jag har vetat att vi stått inför point of no return med malignt melanom, tumörer i mun och hals som spridit sig till lymfor och säkert även mer än så - sedan mitten av mars. I mitten av mars när jag fick över förväntan bra bemötande av kirurg Andreas, där vi bestämde oss för ett ingrepp för fortsatt palliativ vård.

Vi har haft fina dagar efter operation, men igår kväll (söndag) kände jag att det var dags.

Jag hade redan varit i kontakt med en underbar veterinär och vi hade bokat ett datum längre fram, men igår messade jag henne. Det var dags. Inte för att han var sämre, han åt och drack, hängde med på promenader etc. men jag fick en känsla. En känsla för att det var dags.

I morse ringde Nina och vi bestämde 13:00. Jag ville inte slå ihjäl tiden hemma, utan vi åkte till Öster Malma, tog en härlig promenad bland ekar och vitsippor samt för hundarnas del några dopp. Åkte förbi en butik och köpte köttbullar, men kom fortfarande hem "för tidigt".

Ville inte bara gå och vänta, utan tände en brasa och ljus. Gick ut bara Oban och jag för att kasta lite boll och ha kul. Tog sedan ut alla tre för att skrota runt lite på tomten. 

Strax efter 13 kom Nina. Som vilken gäst som helst. Avslappnat och trevligt. Det var som om min kloke schaman Oban visste att hon skulle hjälpa honom. Han körde sitt leende (som vissa blir rädda för, när han visar hela garnityret), började nagga henne i handleden (kärleksnagg) och slicka i henne i ansiktet.

Vi gick in och satte oss på golvet framför brasan, där jag riggat med en skål med köttbullar. Efter några köttbullar (han mulade in dem: när någonsin har han fått så många köttbullar utan krav på motprestation?!), fick han en dos med lugnande. 

Lugnande? Lugn? När det finns köttbullar?! Han åt en halv (1/2) 1 kg förpackning innan vi visade att skålen var tom. Då la han sig i mitt knä och slumrade till. Nina satte en infart och körde rent med koksalt innan hon satte in "medlet".

Sedan somnade han stilla och fint i mitt knä. Jag hade hört om skräckupplevelser om hundar som krampar, tömmer alla hål etc. - men så klart att min hjälte avslutade som den värdige han är. Oban somnade och hans hjärta stannade. Jag var lite nojig för just det innan "kommer vi verkligen veta att han är död", så Nina erbjöd mig att lyssna på hjärtat. Men det behövdes inte, han hade somnat och gått vidare.

Efter en kort stund fick de andra komma in för att ta farväl. Nevis, som sällan gillar jobbiga situationer, sökte sig till Nina då jag fortfarande hade Oban i mitt knä. Glen vimsade runt en stund, men sedan kom han fram och kollade. 

ETT ASJOBBIGT BESLUT, fast jag är glad för att vi fick ett sådant fint och lugnt avslut! En dag där Oban var nöjd och har badat i diken, hämtat bollar, ätit köttbullar. Inte minst att vi fick avsluta som en mysig stund framför brasan, där Nina kom hem till oss! 

DET JOBBIGASTE var inte att han somnade i mitt knä, eller att vi bar honom till bilen - inbäddad i en filt. Utan när jag för sista gången fick klappa och pussa på honom, där han låg i bagageluckan. Den SISTA gången jag fick klappa och pussa på honom.

Vi har haft några veckor av "sista gången". Idag börjar jag en ny tid av "första gången". Första gången jag stänger bommen utan Oban. Första gången jag ger middag utan Oban. Första gången jag går och lägger mig utan Oban.

Tack Andreas och Nina för ert stöd till Oban. Tack vänner och familj för ert stöd!

#fuckcancer

Final countdown

Återbesök hos kirurgen idag. Vi visste redan innan operation att allt vi gör nu är palliativt. 

Ändå skönt att höra att det har läkt väldigt bra efter ingreppet! Nu kan Oban få en fin sista tid i livet. Vilket jag också sett senaste veckan: han är glad och pigg, drar av några "labbefnatt" emellanåt - och har god aptit.

Nu är det mitt ansvar att avsluta detta värdigt. Oban - min största kärlek, min bästa vän - förtjänar att få avsluta på topp! Just nu är han som nämnt glad och pigg. Men idag bekräftades det jag befarat - att det finns en spridning till lyfmor och därmed sannolikt även till lungor. 

Jag vill och tänker inte vänta till dess han blir dålig. Samtidigt är det oerhört svårt, då han just nu är som vanligt. Kirurgen gav oss en månad. 

Inom en månad vill jag göra ett bra avslut. En härlig dag där han fortfarande är fräsch. Där vi kan skjuta skottapporter, bära rapphöns och ha kul. För att sedan somna in under äppelträdet. 

Jag vet att det är mitt ansvar. Att avsluta våra underbara 11 år på topp. Att det är det sista jag kan ge honom för att visa min uppskattning för allt han har givit mig. 

Hur jag ska lyckas boka in ett datum är fortfarande öppet, men jag vet att jag måste göra det. Snart.

Jag har förgiftat min hund!!

Skjut mig! I all välmening har jag tänkt att lever skulle vara bra för den anemi Oban har, Köpte på mig några kilo kyckling- och nötlever tidigare i veckan. Konstaterade att de hade sista förbrukningsdag i början på april, så jag gjorde ett storkok. Som jag givit i STORA portioner tillsammans med mat.  

Misstag 1: Vilket Zara snabbt Googlade: ge inte en hund mer än 100g lever per vecka. Per vecka? Jag har givit 500g sedan i tisdags..! #skjutmig

Misstag 2: Det jag tolkat som smärta i samband med att svälja, kanske inte varit smärta - utan illamående. Hur dålig är jag på att läsa min hund? #massafulaord

Resultatet? I morse fick jag truga i Oban maten. Trodde att det var pga smärta vid att svälja. Var på väg att ringa Södra Djursjukhuset, men Googlade halsmandlar och förstod att det gör mer ont den tredje dagen, när såren börjar gå ihop. Läste att människor kan behöva smärtstillande upp till två veckor efter halsmandelsingrepp, och har ju minskat från ordinerade 3 doser till 1 dos per dag för Oban, så jag tänkte att jag skulle öka upp - då min tolkning var att han har ont. 

Förresten - ska inte långfredag vara en dag av vila?

Bästa Zara och Kenny kom hit för att jag skulle få låna en högtryckstvätt och dra av plattorna. Precis innan de kommer ber Oban om att få gå ut och jag ser att han har diarré. Inte så konstigt (i efterhand),  jag har ju förgiftat honom, med lever! När en hund står på medicin är du alltid orolig för att de ska reagera och få biverkningar. Fast just nu verkar det inte vara medicinerna, utan min överdos av lever. #skjutmig

När Kenny testat högtrycken och vi skulle dricka kaffe, kom vi på att jag haft en läcka i tvättstugan som jag inte kunnat spåra. 

Kenny hittar orsaken och försöker dra åt aktuell gänga, som var trasig redan från början. Så, vi fick stänga av vattnet in till huset och köra i ilfart in till Jula (16:30 en långfredag). 

Väl hemma med allt som behövs för att fixa ett rör som sprungit läck har Oban gjort ifrån sig inomhus. Vid dörren. Detta är andra (2:a) gången på elva (11) år! Inte ens som valp har han gjort det. Den första gången minns jag väl. Det var efter ett trauma på Tullgarn Game Fair. Tävlingen hade gått katastrofalt, Oban var helt inne på löptikar. I vanliga fall sover vi i samma rum och han kan väcka mig, men här sov vi hos Linnea's svärföräldrar. I deras prisbelönta hus för trädesign. Oban hade ingen möjlighet att väcka mig, utan hade gjort ifrån sig på hallmattan.. Samma sak idag. På hallmattan vid dörren. För att jag har förgiftat honom med lever! #skjutmigigen

Oerhört tacksam för vänner som Zara och Kenny! Tack bästa, underbara ni!

Oban har nu fått 1dl skonkost och Fortiflora. Han ska få en portion till innan vi lägger oss. 

Dagens träning med Glen? Obefintlig. Fast han hade kul med högtryckstvätten..!

Think. Pause. Act

Lärdom från en av alla kurser via jobbet: Think. Pause. Act.

I måndags kom jag hem med en hund som var som vanligt, trots narkos och operation. I tisdags morse efter dos två av Gabapentin upplevde jag att han var trött och illamående. Efter samtal med behandlande veterinär bestämde jag mig för att enbart ge Gabapentin inför natten (istället för som ordinerat var 8:e timme för smärta).

Nu är det torsdag. Det har gått fyra (tre?) dagar sedan operationen och Oban har fortfarande svårigheter att svälja. Har märkt att det är lättare när matskålen är i brösthöjd och inte på golvet. Men WTF - vi som skulle njuta av god mat och mys! 

Han är inte besvärad annat än vid just sväljmomentet, vilket ändå är ganska vitalt. Så nu kommer jag öka upp Gabapentinet de närmaste dagarna.

Glen? Han fick miljöträning på Arken Zoo i morse när vi skulle köpa mer blötfoder från Hills samt Fortiflora till Oban. Sedan röjde han runt med grannens 5-åriga Golden medan jag hjälpte henne med spam. Hemma igen körde vi en repris från i tisdags. Oban låg i solen medan Glen och jag körde lite fotgående, stopp och närsök. 

Apportering har vi pausat just nu, då det finns ett lite för stort ägande (läs: spring i väg och gräv ned), men jag fick några bra tips på kursen i lördags och vi har börjat med basmomenten. 

Sjukt ovant med en hund som inte apporterar spontant!! Oban har alltid apporterat allt! Minns en middag hemma hos några vänner med katt, där Oban glatt kommer med något han hittat för att lämna av: kattbajs från lådan..! Prefixet "retriever" gäller uppenbarligen för dessa raser, men är inte lika självklart för en cocker tydligen.... #wakeupcall

Mat!

Nu när han äntligen ska få njuta av mat, så har han en sådan smärta när han sväljer att han inte kan äta. Jag hoppas detta tillstånd är övergående, efter operation - för nu är ju planen att han ska få äta och vara glad! 

När han var på topp med jakter, träning och tävling fick han 1,2 liter per dag - utöver tillskott som blodpulver, laxolja och äggula. Och andra tillskott under åren... Vi hundägare är ju tydligen de som bidrar till BNP i vår tilltro till allt "hittepå"..!

Som pensionär får han ca 4-5dl per dag. Men - han har tappat i vikt radikalt de senaste veckorna. Från stadiga 30kg, under de senaste åtta åren - till 26kg. 

Anemin är säkert en orsak. Nu behöver vi inte tänka på vikt: diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, hältor. Nu ska vi äta gott och må bra!!

Idag har jag kokat X kg kyckling- och nötlever. Luktar satan och jag får kväljningar, men nu har vi tillskott för att öka på järnvärdena. I övrigt får han normalt [Hill's Prescription Diet Metabolic + Mobility Weight + Joint Care] vilket har fungerat väldigt bra senaste året.

Nu hoppas jag bara att mun och svalg läker så att han kan få äta och njuta!

Att göra det bästa av den tid vi har kvar

Den här bloggen startade jag i augusti 2011, när vi fått ett 1:a pris i debuten på NKL. Därav bloggens namn.

Nu, snart 10 år senare och med fem år utan inlägg, har jag ett behov av att skriva av mig. Skriva av mig för att reflektera och sortera, men även för att bevara våra minnen. 

Våra fantastiska minnen! Med raka 1:or till championat, inte bara i Sverige, utan även Norge. Som Nordisk Mästare 2014, samma år det danska laget vunnit IGL (EM). Med tre fina kullar där det finns inte bara en godkänd polishund, räddningshund, tulltjänstehundar inom sprängmedel - utan vanliga jakt- och familjehundar. Men inte minst våra egna minnen.

NO JCH SE JCH SEAROVER ALL IN DUFF

När vi fick hem Oban två dagar före midsommar 2010 (en midsommarafton där han släpades ut på dansgolvet efter midnatt för att döpas i champagne med sina gudföräldrar...!) tog det inte många dagar innan Isabel sa: "Oban är en väldigt speciell hund, ni kommer aldrig få något liknande". Där och då kunde jag inte relatera till det. Absolut, en gullig valp som vi skulle jaga och träna med - men speciell? Han var väl en hund, som alla andra hundar?

Elva år senare vet jag att jag aldrig kommer få en hund som Oban igen. Förhoppningsvis kan jag få samma framgångar med en annan hund jakt- och provmässigt. Fast det kommer aldrig finnas någon som Oban när det kommer till att läsa av inte bara mig, utan andra, situationer och sammanhang. En själsfrände som vet exakt hur jag känner och mår, innan jag själv är medveten. Säkert också en bidragande faktor till våra framgångar - då Oban tagit över rodret och kompenserat för mina brister och nervositet. 

HUR HAMNADE VI HÄR?!!

Mitt allt, mitt hjärta, min stora kärlek! För tre veckor sedan hittade jag en knöl i munnen. Hade inte märkt något på allmäntillståndet, han var fortfarande pigg och glad. Helt som vanligt, förutom den där knölen i kinden som gjorde att han dreglade. I måndags fick vi efter remiss och två veckor av oro och ångest, tid för operation. Den otäcka knöl jag hittat, var inte ensam, utan det fanns fler bl a på halsmandlarna. Tumörer i munnen är oftast aggressiva och elakartade. Sannolikt har det spridits metastaser till lyfmkörtlar och lungor. Fanstastiskt stöd från kirurg Andreas Gerdin på Södra Djursjukhuset före, under och efter operation. Tack!

Nu kvarstår palliativ vård. Att göra det bästa av den tid vi har kvar. Att belasta en 11-år gammal hund med utredning och ev. cellgifter och strålning är inte ett alternativ. Även om jag skulle betala en bataljard för att få honom frisk. Han är värd mer än så! Han förtjänar att avsluta sitt liv värdigt, inte med massa behandlingar som bara skjuter upp förloppet. 

Efter operationen i måndags var han pigg och glad när jag hämtade honom vid lunch. Igår låg och märklig, varför jag slutade med Gabapentin (starkt smärtstillande). Idag piggare, men svårt att svälja - tillika äta. Inte så konstigt, med det jag hört från de som tagit bort halsmandlar och lever på glass i en vecka...

Nu tar vi det dag för dag. Han har anemi (blodsbrist) vilket är vanligt vid cancer, så jag har köpt lever. De närmaste dagarna vilar vi efter operation. Sedan ska vi göra allt han älskar: viltspår, skottapporter - och äta massor av god mat! 

Tänkte fortsätta skriva här, som terapi för mig själv. För att sätta ord på känslor och tankar samt bevara vår sista tid. Från och med nu ska vi njuta och ha kul!