Ur balans!!

Rullar mot Arlanda med tårar i ögonen och en klump i magen. Har inga marginaler i tillvaron just nu, med lite väl mycket uppbokat och inplanerat, så minsta avvikelse slår hårt..

Oban kräktes igår kväll, inatt och igen nu på morgonen trots fasta.

Det är säkert bara något övergående, och jag vet att husse är kapabel att ta hand om honom medan jag är borta, men det är jobbigt att lämna min bäste vän när han inte mår bra..

Från Stjärnhov till Seattle

Beklagar brist på inlägg senaste dagarna, men det är lite mycket just nu så bloggen (och en del annat, som hundträning...) har fått pausa lite..

Igår åkte Zara, Annika, Cattis och jag ned till Stjärnhov inför årets B-prov ÖKL. Det blev ett härligt och intensivt dygn med allt från fnitter till fina hundar. Fyra första pristagare blev resultatet av dagen som flöt på över förväntan bra!

Imorgon åker jag till Seattle.

SuperDuper!

Suverän träning ikväll!

Nu fick vi verkligen något att bita i för att få - tillbaka - samma precision som vi - tidigare - haft på dummies, fast under större störning! Tidigare precision har ju liksom gått förlorad under höstens jakter och prov..

Bra övningar och framförallt värdefull kritik kring situationer såväl som handling! 

Väldigt värdefullt för oss båda! Mer sådant! Så här ska träning vara, där vi utmanas, utvecklas och lär oss något!! Nu är jag inspirerad och motiverad att fortsätta på denna linje! 

Stort tack till inblandade parter!! Här Malin och Elsa i motljus denna härliga men kyliga höstkväll:

Mössa och muddar!

Brrr vad kallt det blev bara så där..!

Idag blev det dunväst, mössa och muddar (se bilden, från SSRK Östra) på promenaden.

Ledig!!

Idag tog vi ledigt Oban och jag.

Eller Oban i alla fall. I fortsatt avsaknad av personlig assistent har jag haft en lång lista med aktiviteter att bocka av. Nu är grill och dynor intagna för säsongen. Viltbackar till nästa helgs prov framplockade. Mailboxen sanerad och dåliga samvetet under kontroll. Hemmet städat och återvinningen påfylld. Stearinljusen tända och godisskålen välfylld.

Nu blir det soffan resten av kvällen. Oban har tagit sällskap av Kaninen, det gosedjur han haft sedan han kom hem vid midsommar 2010.

Orättvis

Idag var jag inte schysst mot min hund, utan orättvis..

Han, den bästa, som brukar leverera och kompensera för min nervositet fick en "nu gör du det här annars blir jag besviken på dig"-uppladdning. Istället för den normala uppvärmningen där vi teamar upp, stämmer av och laddar för att lösa uppgiften gemensamt, begärde jag att han skulle prestera och lade över pressen på honom.

Det kom igen..

Visst, jag kanske tog uppgiften på för lite allvar, det kan jag väl medge. Jag hade inställningen att sköter han dagen som han gjort sina sex (6) B-prov, sitt KKL, sitt A-prov och sina jakter så ska vi väl klara ett praktiskt prov. Oban är ju stadig, kan sortera, låter sig styras och är självständig i sitt jagande med en god viltfinnarförmåga.

Fast med facit i hand gjorde nog avsaknaden av den extremt extroverta nervositet, som både Oban och jag är vana vid, att det blev total pannkaka istället. Jag var nog ändå nervös, men vände det inåt och istället för att agera som normalt lade jag över kraven på Oban.

Jag hade räknat med att han skulle knalla eller gå ur hand, varför den begränsade uppladdning jag ändå gjorde handlade mer om "nagel i ögat" än normal avstämning som inför prov eller tävling. Dåligt av mig att inte ge min bästa vän förutsättningar för dagen - och att därtill lägga på honom en helt ny press i en situation där han verkligen skulle leverera. Inför ett championat.. 

Vad hände då? Jo, det som aldrig har hänt förut. Det låter som en klyscha, men efter fyra B-prov på vilt, ett KKL och ett A-prov samt ett antal träningar och jakter på vilt kan jag ärligt och uppriktigt säga att det aldrig har hänt förut. Det har aldrig ens varit i närheten. Oban har snarare varit lös i munnen och jag har fått jobbat med greppet och "håll fast". Jag minns det mycket väl inför Unghundsderbyt 2011 när jag gråtfärdig pratade med Yvonne för att han släppte dummyn innan avlämning på träning.

Idag tryckte han viltet.

Inte så att det var någon skada på filéerna eller syntes något utanpå. Men vid en närmare undersökning var något revben intryckt. Det syns inte vid inleveransen och finns inte ett hårt grepp vid avlämningen, utan sker antagligen vid upptaget. Det hände tyvärr inte bara på första såten, utan även på den andra, varför vi inte blev godkända.

Efter den andra såten var jag således redo att kasta in handduken för gott. Jag var så fruktansvärt besviken och kände att detta var ett hopplöst och omöjligt problem som vi inte skulle kunna komma tillrätta med. Det hade varit mycket lättare med en knallning eller olydnad. Något konkret att träna på. Inte något som "aldrig hänt förut". Jag började tänka rallylydnad och viltspår. Jag ville inte överhuvudtaget stanna kvar, utan skulle helst åkt hem för att slicka mina sår. Fallet från framgångar med sex raka 1:or på B-prov till en nolla på A-prov och ett icke godkänt praktiskt blev enormt. Det blev lite mycket tillsammans med allt annat i tillvaron just nu…

Men, tack vare en väldigt förstående och pedagogisk domare, bästa parkamraterna Linnea & Scott samt stöttande apportörer kom jag ändå tillbaka efter samling inför den tredje såten. Efter lite tårar ska tilläggas..

På den tredje såten var han som vanligt min bästa, finaste Oban! Han markerade, han gick på skammat, han tog anvisningar och sökte självständigt. Och viltet kom in i rätt kondition! Bästa hunden! Det här, den tredje såten, blev en vändning. Från nattsvart mörker och tankar om att aldrig mer starta på prov eller jaga, såg jag hans kvaliteter och styrkor igen. Otroligt skönt! Hade den tredje såten fortsatt i samma trend som de två första hade jag vikt ner mig helt. Nu ser jag ändå ljuset.

För vad kan jag då dra för slutsatser av dagen?

Ja, att jag må ha en stark hund som i normala fall kompenserar för min nervositet och mina brister - men som inte tar skit. Det vill säga skit i den mening att jag oberättigat trycker en nagel i ögat på honom och ställer orimliga krav, utan att själv leverera. Därtill ska jag återgå till min normalt mer ödmjuka framtoning. Allt kan verkligen hända och det var ett misstag att ta för lätt på tillfället för dagen. Vi behöver tydligen båda två mina klena nerver för att vi ska prestera på topp… Fast i balans och inte överstyr.. Därutöver har jag ytterligare två tänkbara förklaringar (läs: ursäkter) till att det som aldrig hänt hände. 

Dels konkurrensen från Scott. Som bästa tränings- och tävlingskompisar uppstår en något osund konkurrens, vilken jag också påtalat sedan vi fick veta att vi skulle starta på samma prov. Jag såg det på Alfta där vi gick i par och Oban var onödigt mycket på tå och jag har sett det på träning. Mina farhågor här handlade om en knallning, varför jag var extra mycket pain in the XXX på Oban i detta avseende inför och under dagen.

Därtill tror jag att förra helgen kan ha satt sina spår. Det är klart att en hund ska klara av att matte eller husse skickar en annan hund på jakt. Men som ensambarn kan jag ändå förstå känslan hos Oban när någon annan helt plötsligt får ta "hans apporter". Förra helgen körde jag Jugge på några såtar, bytte hundar och körde båda parallellt. Här kan det ha byggts upp en ackumulerad stress i fråga om att "idag ska jag ta varenda apport - de är mina!"

Vad vet jag. Jag har inte sett eländet förut och jag famlar så klart efter varenda tillgänglig ursäkt och förklaring.. Och landar då i slutsatsen att det här var nyttigt. Domaren berättade att Oban till 92% gjorde allt rätt, vilket jag vill försöka fokusera på. Jag lärde mig en hel del om mig själv och mig själv i relation till min hund. Det kanske dessutom var det allra bästa sett till att undvika skitsnack om förutsättningar i form av provplats, domare etc. då jag startade på en gård där jag apporterar och dessutom under en relativt liten jakt. Allt har sin mening sägs det ju.

Oavsett. Stort tack till markägare och jägare som lät oss pröva våra hundar, till domaren som gjorde en fantastisk insats, från första information per e-post till introduktion för dagen, jaktligt och etiskt förhållningssätt och pedagogisk approach och bra tips!


Nu funderar jag faktiskt på en viloperiod. Det blir ändå en intensiv period jobbmässigt under några dagar och sedan åker jag till Seattle i tjänsten, så varför inte vila helt i två veckor och bara ha kul och njuta av varandra innan det är dags för nästa prestation?

Idag jobbade jag hemifrån för att bli klar med de rapporter som utgör resultatet av senaste veckornas turné.

12:00 tog vi paus för lunch och rullade ned till Mälaren.

Det är en självklarhet att våra hundar ska kunna skilja på situationer och sammanhang, men ändå rätt fascinerande att en hund som ena dagen är på tå på jakt nästa dag strosar runt helt oberört bland änder (bruna prickarna bakom).

På en timme hann vi med rastning och en hel del skick med störning. T ex linjetag ut mot synlig boll där jag kastade ytterligare en väldigt tight medan Oban var på väg ut. Gårdagens bad kanske lönade sig..

Sedan skrev jag rapporter några timmar igen innan det var dags för kvällsrundan.

Åkte till mina hemtrakter och tog en tur på fälten som är perfekta för långa linjer.

Lååååånga linjer blev det. Här ovan till lilla dammen på bilden innan, dvs i höjd med det solitära trädet ca kl 12.

Här en annan linje till holmen framför kullen. Linjerna och signalen för "jaga där, du är framme" kombinerades med närsök i den täta vallen av klöver och lusern.

Hur det gick? Mja, så där ska sägas.. Bra ibland. Okoncentrerad och lite dåligt tryck ibland. Fast det är ju rätt jobbigt att hänga med en matte som skriver rapporter en hel dag kanske.. En härlig kväll i solen fick vi iaf!

Back to basic

Barfotaträning(!) med tjejerna ikväll! Kolla bilden - och även jag själv (utanför bild) var utan strumpor och skor. :)

Utvecklar inlägget imorgon, då jag fastnade i jobbsamtal fram till nu 00:34....

Tack för ikväll tjejer!!

Uppförsbacke?

Ja, faktiskt. 

I bokstavlig mening för Oban, som backtränat med husse medan jag varit i Helsingfors. Perfekt för att hålla igång flåset! :)

I bildlig mening för mig. Allt flyter på, jag trivs och har roligt med jobb, jakter och allt däremellan. Fast mitt tålamod och min toleransnivå är obefintlig, vilket oftast går hand i hand med hög belastning och få tillfällen till återhämtning. Helt självförvållat, så jag klagar inte, men inser att jag kanske borde klämma in en dag ledigt (läs utan aktivitet: jobb, jakt, tävling, träning, provplanering, administration, städning, resa, övernattning, sociala tillställningar etc.) någon gång då och då - istället för att ställa klockan på 04:00 helg som vardag.

Fast det är svårt! Det finns så mycket roligt jag vill göra och hinna med!!

Jobbmässigt är Köpenhamn och Helsingfors avklarat, nu återstår Göteborg och Seattle kommande veckor. Sedan ska jag kanske boka in en dag L E D I G T i kalendern.. I oktober alltså. Så får det bli. Remind me.. :)

Puuh!

Söndag eftermiddag (kväll kanske?) och både Oban och jag är helt slut..

Turné med tidiga morgnar och heldagar med jakt tar på krafterna och idag var det dags att träffa delar av NRC-gänget för lite träning. Jag kom väldigt oförberedd, inställd på att vi skulle ses ett par timmar, således utan vatten, fika och lunch.. Klantigt av mig, fast det blev en bra träning ändå i trevligt sällskap!

Oroväckande dålig minnesbild för Obans del dock, vilket märktes både på målområden, minnes- och direktmarkeringar. Desto bättre följsamhet och förighet, vilket gjorde att det gick utmärkt att styra fram till apporterna. Med två undantag där jag fick påminna om stopp- respektive inkallningssignal (nyttigt att kunna hojta till, vilket inte fungerar på jakt) var han faktiskt ovanligt lyhörd.

Det kanske är så att två dagars jakt - nu dessutom med konkurrens av en andra hund, vilket säkert tog på krafterna för Oban som är van att få ha min fulla uppmärksamhet och få alla apporter - samt en natt borta och bilresor påverkade koncentrationen. Fast, om minskad koncentration påverkade förmåga att markera och minnas - så var hans will to please desto bättre. Tänk om vi kunde behålla det och hitta tillbaka till den normala markeringsförmågan. Då skulle han bli farlig.. ;)

Med A-prov i tisdags, simning och träning i torsdags, jakt fredag och lördag samt träning idag kanske det inte är helt konstigt att även Oban blir trött. Måndag och tisdag blir det vila hos husse för jag ska på tjänsteresa. Fast först har jag sex möten imorgon att ta hand om samt en del förberedelser inför tisdagens workshop. Därtill ska jag lämna in bilen på verkstad. Den planerade servicen denna vecka har utökats till något som kanske blir utbyte av avgassystem. Dags att köpa ny bil tror jag bestämt..


Nu dags för valvaka! Chips, dip och en stor godisskål får bli kvällens middag för det känns som det är lika bra att tröstäta redan nu.. Det verkar inte ha framgått vilket bra jobb Borg & Co gjort med Sverige och landets ekonomi under den globala finanskris som pågått sedan 2008. Tyvärr.

Sömnig Oban sommaren 2010 i entrén till loftstugan på Munsö

Att vara tacksam!

Hemma efter två dagars apportering och kan inte uttrycka annat än tacksamhet för att vi får förmånen att vara med i dessa sammanhang - med de förutsättningar av marker, vilt och trevliga människor som står tillbuds.

Tack!

Här en kort bildkavalkad för att beskriva vår fredag och lördag.

 

På fredagen jagades tre såtar. På den första fick vi bra tillfälle att öva stadga då det föll en hel del framför fötterna på oss. Vi fick också tillfälle att träna inkallning när jag släppte Oban på en skammad bakåt, men fick bryta och kalla in när fågel och hund var på väg in i nästa vatten. På den andra såten körde jag Jugge, som jag fått möjlighet att låna som avlastning, själv. Verkligen värdefullt och oerhört uppskattat! Här gjorde han ett bra jobb med både direktmarkeringar, anvisningar och fritt sök. På den tredje och sista såten körde jag båda hundarna. Först Oban under skytte för att ta hand om skammat och en del riktade skick. Följt av Jugge för fler riktade skick och ett eftersök. Lyx att kunna köra två hundar och suverän placering på denna såt med möjlighet till både styrning och störning.

 

 

 

Efter ett bra jobb under dagen installerades hundarna i hundstallet och det var dags för översyn av tassar och ögon. Här medikamentlådan beståendes av Vetriderm Spray (klorhexidin) som jag körde över tassar (för att rensa ev. skråmor efter arbete i skitiga andvatten) följt av Viatop (som är läkande och ska vara bra mot hudirritationer som efter jobb i vassar) samt ögonskölj.

 

Hundarna var väl lagom glada över att bli placerade i en bur i stallet, men det är en himla fördel att det finns både hundstall och boende på gården, otroligt smidigt och uppskattat. Vi tvåbenta åkte ned till byn och handlade middag på kvarterskrogen och frukost för att sedan avhandla allehanda anekdoter under kvällen. Mysigt!

 

 

 

På lördagen inledde vi med en såt där det gavs tillfälle till styrning både på vatten och land. Oban avslutade såten med att söka av strandkanten och tog hem en skammad på anvisning från dem på andra sidan. Duktiga hund!

 

 

På den andra såten tog jag med båda hundarna ut samtidigt. Här i full förväntan i väntan på placering av skyttar.

 

 

 Även här bjöds det tillfälle till riktade skick på vatten. Här Oban mitt ute på blankvattnet.

 



 

Jugge jobbade hårt på en dykand och dök till och med själv, vilket jag önskar att jag hade filmat! Vilken ihärdighet och förmåga! Han gjorde en strålande insats och kom in med den, vartefter han fick fortsätta med ett fritt sök längs med de fina strandängarna ovan.

 





 

Sedan var det dags för dagens sista såt. En underbar plats med enorma möjligheter genom viss kupering, öppet vatten och betade marker. Tyvärr föll det inte så mycket idag, men hundarna fick bra tillfälle till passivitet medan parkamraten fick hämta hem den enda apport som föll för oss. Lika nyttigt det!

 

 

Sammanfattningsvis - jag är lyckligt lottad och oerhört tacksam för att få dessa tillfällen, bygga erfarenhet och umgås med härliga människor på fantastiska marker med enorma förutsättningar! Oban har återigen gjort ett stabilt intryck med bra stadga, förmåga att sortera och godkänd styrbarhet tillsammans med stor motivation och viltfinnarförmåga. Bästa hunden! Att föra en ny hund var utvecklande! Det är inte alls som att hoppa upp och rida en annan häst, utan det är helt annorlunda att läsa och agera på situationen och individen. Här gjorde Jugge en strålande insats som tog anvisningar för mig och jobbade fint på både markeringar, dirigeringar och sök. Verkligen will to please i kombination med stort tryck. Härliga hund! Nyttigt för Oban också att jag skickar någon annan på en del apporter, för konkurrens såväl som avlastning. Guld värt!

 

Tack alla inblandade: för att jag får vara med, för att jag fick låna hund, för att ni är underbara - och tack till Oban och Jugge!

 

Nu ska vi njuta av några timmar hemma! Imorgon är det dags för träning. Och val!!!

 











Visa vägen..

Jag har gått och grunnat på detta sedan A-provsstarten och fick en tankeställare ikväll efter en sväng med Annika och Zingo.

Jag har, så klart, även tidigare haft mina tankar om vad som är en framkomlig väg för Oban och mig. Jag är relativt säker på min syn på att föra hund och att jag till exempel inte väljer korrigering i en situation där det handlar om att hunden inte förstår uppgiften. Jag känner dessutom Oban efter fyra år och vet att han har samma rättvisepatos som jag, vilket innebär att en orättfärdigad korrigering kommer mångfalt igen. Istället har vi hittat vår väg av samarbete, där det i mitt fall handlar om att belöna och motivera - lika mycket som att utmana, överraska och föregå med gott exempel. Att visa Oban att jag är den bästa jägaren genom att anvisa och dirigera honom fram till områden där han får utdelning - ger belöning, skapar motivation och stärker min position.

Men, nu har vi den där situationen på vatten. Med en hund som kan ta störningar med 5 graders marginal på land och aktivt undvika just störningen. Det här tål att tänka på, för av erfarenhet av vår relation hittills handlar det inte uteslutande om lydnad, utan om som så ofta i ledarskap - att visa vägen.. Att befästa det som fungerar på land även på vatten.

Jag har ju världens finaste hund och jag tänker inte riskera att förstöra vår relation i jakten på några meriter. Då är vår vardag och verklighet mer värd. Faktiskt.

Vilodag!

Vilodag för Oban och extra mycket jobb för mig idag. Behöver hinna i kapp mellan heldagar med workshops och jakter..

Camilla på dagis och jag hade kommit överens om att onsdagen var en bra dag för vila och återhämtning den här veckan, då det är simning imorgon och jakt på fredag.

Oban fick istället för annan stimulans, behandling och gicks igenom, med resultatet fräscht. Lite känningar i knästräckarna (?), men det är tydligen vanligt när de arbetar på lösa och tunga marker (som på jakt med andra ord..)

Vi har växlat över på nytt foder sedan i helgen. Meradog Energy. Inte spannmålsfritt som serien Pure från Meradog vi normalt kör, men jag vill fylla på med energi, fett och protein under den här säsongen.

Besvikelse!

Om det förra inlägget var ett försök till en pragmatisk betraktelse av dagen - så kommer den krassa och korta sanningen här:


Jag är vansinnigt besviken på mig själv och de misstag jag begått, under provet likväl som i förberedelser, som ledde till gårdagens resultat


Det kommer säkert lägga sig och jag kommer kanske våga mig upp i sadeln igen. Fast just nu tvivlar jag. Försöker ta fasta på dessa kloka ord:

Twenty years from now you will be more disappointed by the things that you didn’t do than by the ones that you did do. So throw off the bowlines, sail away from safe harbor. Catch the trade winds in your sail. Explore. Dream. Discover.
- Mark Twain

Bild: http://bryanatwashburn.tumblr.com/post/996531034/twenty-years-from-now-you-will-be-more

Dubbla premiärer..!

IIdag har vi gjort dubbla premiärer:

• Premiär på A-prov
• Premiär med en 0:a i raden på ett officiellt prov

I förnuft och logik är jag väl införstådd med att precis allt kan hända på A-prov och att en 0:a kan ha en helt annan innebörd än en 0:a på B-prov eller WT. Men känslomässigt är det oerhört tungt, det är jag den första att medge. Just för att precis allt kan hända - och verkligen gjorde det.

Det här kommer aldrig synas i raden, men här är min berättelse av vägen mot en 0:a.

Jag drog nummer 1 och när jag fick innebörden förklarat för mig kändes det bra. Vi skulle således inleda som första hund på första såten. Här ställde vi upp strax efter att skyttet påbörjats och ganska snabbt fick jag vår första apport. En ganska enkel markering på kort avstånd. Dock i springvatten med bladvass och tung terräng samt en skammad, men apporten kom in. Likaså apport nummer två som var ungefär likadan, vartefter vi fick flytta upp till den grupp som gick för den andra domaren. Här blev det en hel del väntan på linjen till dess vi anvisades en dold dirigering i ett område där Oban inte sett något falla (iom att vi kom senare till denna grupp). Uppskattningsvis ca 100 meter nedför kalhygge, över väg förbi bilar och skyttar, upp på nytt kalhygge och fram till området. Linjen blev perfekt och med drillsignalen jagade han fint av området och kom in med en fågel. Duktiga hund! Kul att se att linjer och drillsignalen fungerar under jakt.

På den andra såten var vi enda ekipage med tre apporter, varför vi fick vänta ganska länge innan det blev vår tur. Här anvisades vi först ett område för att ta in en skammad, vilken kom in. När de andra hundarna var klara var det dags för den femte apporten. Nu med lite större svårighet i anvisning och dirigering. Oban skulle ut till en specifik udde av vass där det fallit åt båda håll. Här skickade jag slarvigt med resultatet att Oban föll av längs med kanten, varvid jag fick ta in, blåsa stopp och lägga ut. Sedan gick han fint mot anvisat område och tog in apporten. Lärdom här var att inte skicka rakt mot linjen, med risk för att falla i vind och få dragning till stranden - utan istället skicka rakt ut, få viss avdrift i vind och kompensera med tecken vid behov.

På sista såten inför 6:e apporten var vi fem hundar kvar. Nu kom katastrofen, men vad jag försöker ta med mig från dagen är att vi var en bland dessa högt meriterade hundar, som är två till tre år äldre än Oban och med erfarna förare som Lena BK, Tomas S, Helena L och Maria S. En ära bara att få vara med på sista apporten tillsammans med dem. Och därav ett stort fall att misslyckas så kapitalt.

Här stod vi uppe på en äng under skyttet som skedde från flottar ute på vattnet. Hundarna hade således bara sett fåglar falla på vattnet mellan klockan 13 och klockan 18 (på ett ungefär från där vi skickade). När det var vår tur anvisas jag en fågel i vassen ca klockan 10-11. Inga problem för Oban som kan ta tighta störningar normalt. Tänkte jag. Till dess jag hade honom ca 25 meter ut på vattnet och han får syn på en skammad and klockan 13 som han dessutom får i vind. Öga, näsa och egen vilja stod sig starkt gentemot pipan. Oban såg ingen anledning alls att ta varken stopp- eller inkallningssignal. Han hade ju full koll på den skammade fågeln.

Bra rent jaktligt. Katastrof provmässigt. Med facit i hand skulle jag inte lagt honom på en linje klockan 12, vilket jag gjorde för att undvika att tappa honom i vassen direkt (då jag såg vassen som en stor störning), utan jag skulle skickat tightare mot vassen - just för att undvika störningarna ute på vattnet (som jag felaktigt inte uppfattat som störningar..)

Resultatet av mitt misstag var att Oban gick ur hand och 0:an var ett faktum.


Vad tar jag då med mig från dagen? Förutom maktlöshet och en visshet i att jag måste komma åt det här problemet med dirigerbarhet på vatten under jakt? Att jag har en hund som håller och kan gå vidare till sista apporten tillsammans med tidigare nämnda ekipage. Att Oban är en riktigt bra jakthund som tog hem både A+ och A-apporter på sitt första A-prov, även om det inte var extrema avstånd eller svårigheter. Att han har en god viltfinnarförmåga och löser uppgifterna under dagen (förutom den sista). Att jag måste få erfarenhet och lära mig läsa situationen för att kunna hjälpa min hund oberoende av svårigheter och störningar. Att vi behöver jobba på maktbalansen för att skapa samma känsla på vatten som på land, oberoende av om det är på vilt under jakt eller på dummies.

Det senare lär jag få anledning att återkomma till... Så här första timmarna efter provet landar lösningen som analyserats fram tillsammans med Linnea och Zara i att skapa situationer med störningar i kombination med nolltolerans och "nagel i ögat" i alla sammanhang, i vardag som under träning. Därtill har jag en parallell plan..


Tack till provledning, markägare, jägare och skyttar för en trevlig och välordnad dag!

Stort grattis till dagens pristagare, med Lena och Jill i spets som nu kan titulera sig A-provschampion! Tack Linnea för som alltid trevligt sällskap och stöd!!

Uppladdning? Igen!

På riktigt. Det var det där med uppladdning och att formtoppa inför start.

Jag tyckte Oban var lite loj igår kväll och lyfte det till Zara, som satte det i samband med tjejbesök (tikar) och övernattning lördag till söndag.

Det lät som en rimlig förklaring, varför det blev jobbigt när Camilla, som har hunddagis, berättade att han varit låg, trött och grinig idag. 

Oban? Grinig? 

De skulle tydligen vänja in en 5-månaders  Golden idag och Oban som brukar vara den lekfulle hade markerat att det inte var läge. Ovanligt för att vara honom... :(

På kvällsturen var magen sisådär ska sägas. Skönt om det är orsaken, en infektion vore tråkigt. 

Nu har vi grundat med probiotika...

Stjärnhov

Idag hade vi funktionärsträff på plats i Stjärnhov inför provet senare i september.

Vi körde igenom provupplägget med två par hundar och fastställde fördelning av uppgifter samt fikade i det fina vädret. Ett trevligt gäng med stort engagemang! Det här kommer bli ett riktigt bra prov!

Dagens stora oros(åsk?)moln var dessvärre Oban vid avstämning på vatten. Det var lite väl mycket (läs: HELT OACCEPTABELT) "kan själv" och "ska bara". Förhoppningsvis var lärdomen från dagen att det lönar sig att lyssna på mig istället för att försöka på egen hand. Fast jag tvivlar, de där hornen verkar ha vuxit ut rejält redan efter två jakter.

Lagom kul så här i början av september.....


Tack bästa tjejerna för härligt sällskap - och särskilt tack till Zara för skjuts!

Oväntat besök

Ikväll har vi haft ett, kanske inte oväntat, men åtminstone annorlunda, besök av en nakenfis. Oban tog det med ro och delade t o m lammskinn med den pälslösa :)

Huvudsakliga sällskapet bestod av Zara, som förutom trevligt sällskap bistod med assistans på dagens träning med Linnea och Scott. Värdefull reparering efter gårdagen! Mer om det imorgon.

Mer om gårdagen

En helt underbar dag igår!

• Härligt gäng med apportörer där stämningen och samarbetet är på topp
• Fantastiska marker och generös markägare/jaktarrangör
• Trevlig och väl genomförd jakt med erfarna jägare och bra skyttar
• Duktiga hundar i allehanda situationer och sammanhang
• Fantastiskt väder

På den första såten placerades jag på samma plats som förra gången. Nu när vi visste lite mer hur fåglarna skulle falla ställde jag mig lite högre. Här blev det ett gäng apporter både som direktmarkeringar på skammat och riktade skick. Avslutade med att söka av ett trevligt område med kanaler och viadukter och broar tillsammans med Yvonne och Peg.

Vid den andra såten blev det ett gyllene tillfälle att passivitetsträna. Jag stod med Åza och Camilla som hade sina yngre hundar med och då det endast föll två fåglar för vår skytt blev det perfekt för dem att skicka på dem som minnesmarkering, medan Oban snällt fick vänta.

 

 

Sedan var det dags för det fina vattnet på den tredje såten. Här Oban i båten på väg att lämna bryggan. Han har full koll på skyttarna som sitter i båten bredvid.

 

 

 

 

Även här placerades jag på samma ställe som förra gången. Nu med sällskap av Marie, vilket var bra för det föll mer än senast. Här blev det några skick på skammat under skyttet, vartefter vi började plocka in övrigt. Nu började avinlärningen...! :) Det blir liksom lite tokigt när jag skickar på en fågel, ser att Oban tappar kurs, försöker styra och ge signaler varvid han gör tvärtom - och lyckas på en apport jag inte ens sett.

 

 

Liksom förra gången blev det ett bra arbete på en riktigt pigg dykand som dök flera gånger och simmade snabbt som tusan. Oban förföljde den fint och lyckades fälla den till slut.

 

 

Efter tre såtar var vi ganska möra och hungriga. Här Oban på durken i båten på väg tillbaka till bryggan, vilandes med huvudet på sätet för att ändå ha lite koll. Oban fick energifoder, vatten och vila i bilen medan vi serverades en - som alltid - fantastisk lunch.

 

 

Fina Hedda på väg in i båten! Roligt att det finns både golden, flattar och labbar i apporteringsgänget!

 

 

Efter lunch och lite vila var det dags för dagens fjärde såt. Även här fick vi en perfekt placering tillsammans med Peter och Teal. Vi stod bakom gömslena med bra uppsikt över vattnet, vassen och ängarna. Perfekt stadgeträning när det föll en fågel bara 10 meter framför oss som Teal fick ta in. Oban skickades istället på en anvisning på en skammad som gått ned på ängarna bakom oss. Här skickade jag på en lång linje (150 meter) och höll Oban i området utan att lyckas. Höll på en stund och fick jobba för att hålla honom kvar i området innan jag bad om en ny anvisning på radion. Då visade det sig att området låg 200 meter till vänster.. Skickade dit, släppte honom på drillsignalen för fritt sök och fick träff. Duktiga hund!

 

 

Sedan var det dags för dagens femte och sista såt. Här blev det återigen total avinlärning.. Det gick ned en skammad kanske 75-100 meter ut som jag skickade Oban på. Medan han simmar ut inser jag att den är alldeles för pigg för att ta in. Jag ropar istället på en av båtsmännen på radion för att de ska ta in den, varvid jag börjar kalla in Oban. Tre inkallningssignaler, utan tillstymmelse till att lyssna - totalt lock för öronen tydligen.. Oban hade bestämt sig för att jobba på den där fågeln. Nu blev jag dessutom stressad för jag ville få honom därifrån så att de skulle kunna fälla den på vattnet. En fjärde inkallningssignal med samma resultat - och då, under total olydnad, faller det ytterligare en skammad fem meter till höger om Oban. Full utdelning - på att vara olydig! Förvisso bra rent jaktligt, för han fick dessutom slita en hel del då det var ytterligare en pigg dykand. Men garanterat en Out of Control med guldstjärna i provsammanhang... Suck :)

 

 

 

Jaja, en fågel kom in och Oban var nöjd. Jag får väl se det som bra simträning eller något.. :)

 

Därefter dags för viltparad innan hemfärd. Här Sandra med underbart söta lilla Boss!


Vad tar vi då med oss från dagen?

Jag är nöjd med Obans stadga och förmåga att sortera. Det känns som om vi börjar få någorlunda rutin och erfarenhet (återigen tack för att vi får vara med!!). Oban är lugn och samlad och jobbar oförtröttligt på fem såtar med markeringar, dirigeringar och fritt sök. Vi stod förvisso inte på linje under ett "massfall", men det känns som om jag kan lita på honom. På land fick jag möjlighet att stämma av signaler på två såtar och där satt de perfekt: omedelbara stoppsignaler och direkt respons på anvisningar. Sedan var det då vattnet! Där har han ju onekligen förstått att jag inte kan komma åt honom och att det ger full utdelning att jobba självständigt. Det blir ju verkligen vinst varje gång när han får simma ut i "korvgrytan" och ta för sig av valfri apport - med en matte som står maktlös och försöker få kontakt. Självständiga skithund ;)


Avslutningsvis. Jaktsäsongen är i full gång och jag är otroligt tacksam över förmånen att få vara med i ett så härligt gäng på så fantastiska marker! I kombination med att det pågår tävlingar parallellt krävs det dock lite trim och puts mellan jaktdagarna. Här är min plan:

• Intervaller, för konditionen. Hur gör idrottare? Håller de igång med den typen av träning även under tävlingssäsong, eller är det något de gör under rena träningsperioder?

• Vatten, för att reparera och befästa signaler. Träning med störning och belöning för att påminna om att det lönar sig och alltid blir roligare att ta mina signaler än egna initiativ.

• Linjer, för att säkerställa att långa linjer sitter över terrängbyten etc. Tänker mig kompassen, vilket då också kan kombineras med intervallträning.

• Förflyttningar, för att lära Oban att jag är den bästa jägaren och även här - att det lönar sig och är lättare att lyckas när vi samarbetar.

• Markeringar - gärna trippla eller fler, både direkta och minnes, för att putsa på förmågan och sortera genom att skärpa minnesbilden.

• Fotgående och allmän ordning och reda - även i vardagen, för att det helt enkelt ska vara så...

• Handling, för att försöka öka förutsättningarna att föra fram Oban optimalt genom att läsa situationer bättre och agera vid rätt tidpunkt. Här är min tanke att läsa igenom inläggen från starterna på årets WTn. Vill minnas att jag skrivit en del "notes to self".. Jag har även en tanke inför A-provstart, som jag ska försöka komma ihåg när det väl är dags..

Nu återstår bara frågan? Hur ska jag hinna med det här på tre dagar..?

Superfredag!

Härlig dag i väldigt trevligt sällskap och underbart väder - med bästa hunden!

Fast bitvis total avinlärning, det blir liksom gärna så på jakt där det finns "en korvgryta att gå att hämta i" (Anders Carlssons metafor på att hämta apporter från ett område där det ligger dukat bord att ta in i valfri ordning..). Men, det hör till - och vi vill väl ha hundar som är självständiga och goda viltfinnare? Och en självständig och god viltfinnare ska väl klara sig helt utan sin förare..?  *ööhhh*

Utförligare beskrivning imorgon, nu blir det sängdags efter uppstigning 03:50..! Det tar på krafterna att ha så här roligt en hel dag:

Hemma!

Hemma efter två intensiva och väldigt bra dagar i Köpenhamn.

Oban har varit med husse och fick betyget: "han verkar vara väldigt vältränad". Skönt att höra! Intervallerna har kanske givit resultat. Oban hade gladeligen sprungit milen med husse, som ändå håller ett bra tempo runt 40 minuter.

Nu snart läggdags. Ska ställa klockan för jakt imorgon. 04:00.. 

Här belysningen i frukostmatsalen på hotellet i Köpenhamn. Från storstad och avtal på 300 MSEK till natur och djur. Variationer i livet förnöjer!

Dra till Danmark?

Dags att flytta, i tanken, igen tror jag. Jag gillar ju verkligen Köpenhamn och Danmark! Speciellt när staden visar upp sig från den här fina sidan på promenaden från dagens workshop till hotellet:

Bevis - gosegris!

Om ni blev bekymrade för att jag kallar Oban för fula skällsord på träning (och t o m skriver ut det i klartext) kan jag lugna er med att det var just hjärtligt och fnissigt. Så här ligger han nu, medan jag skriver. Inga hard feelings här inte. Den bästa, finaste, älskade gosegrisen.

Puppy Training

Idag tränade vi med de här fina tjejerna!

Ett rätt avancerat upplägg som bestod i en drive med ett antal markeringar och några områden på sidorna och i mitten av en äng. Vi gick sedan på linje och varvade skick mot målen med störningsmarkeringar.

Oban gjorde en del bra saker. Och en del, eller iaf en, riktigt dåliga, vilket jag helt tillskriver löptiken i sällskapet *öööhhh* :o)

Oavsett orsak, nyttigt att det uppstår situationer på träning där det finns tillfälle att ta tag i dem. Utan utmaningar avstannar utvecklingen, eller hur? Ikväll blev receptet puppy training (gå ut och visa) tillsammans med kommentaren (lite ovårdat språk, men det var hjärtligt och med fniss) "Här ligger den, ditt j-la mongo", vilket räckte för en bra linje och fortsatt bra arbete - även bland tikdoft och hankiss. Duktig hund!

Kul hade vi iaf och hundarna fick sig en genomkörare! Kyligare kvällar - och mörkare. Annika påminde om att det snart kommer en årstid när det inte ens går att träna på vardagarna pga mörkret. Det hade jag förträngt... :(