2015 går mot sitt slut.
Ett år som inte går till historien som ett av de mer minnesvärda. Ett år som bara passerade - och som, efter viss reflektion, kunde varit bättre.
Faktiskt går tongångarna nu när jag ska sammanfatta året mer i moll, även fast jag har svårt för offerkoftor och sådana som inte tar eget ansvar, utan istället väljer att gnälla och skylla på andra. Jag vill inte sälla mig till dem. Med risk för att ändå hamna i det facket, här kommer en återblick utan färgstarka skildringar av ett perfekt liv med en putsad fasad, utan en beskrivning av året så som det varit. Varken mer eller mindre.
Inte uteslutande positivt, utan faktiskt rent krasst. Med toppar och dalar. Som livet kan vara ibland, vilket jag accepterar men ändå känner viss otålighet över. Visst är vi väl överens om att det kan vara bättre än så här?
Är lycklig lika med lyckad? Eller är lyckad lika med lycklig? Vad är receptet? Och vad är definitionen på lycklig respektive lyckad? Och är definitionen en konstaterad norm eller det som verkligen betyder något? För dig? För mig?
Jag är nog varken olycklig eller olyckad. Men 2016 kom igen! Slå mig med häpnad. Utmana och förvåna. Överraska och omtumla. 2016 - du är väl ett ödesår?
Tillbaka till året som passerat. 2015 kan delas upp i tre; våren, sommaren och hösten. Här följer bilder och en beskrivning från dessa tre, då de skiljer sig vad avser just dur och moll.
VÅREN
Året inleddes med att morfars cancer kom tillbaka. Som om inte det vore nog blev min moster riktigt dålig, följt av att Oban diagnosticerades med anaplasma. Han gick i koppel i mer än tre månader, stod på stark medicinering och gick sönder ideligen. Tack vare en bra fysioterapeut, kontinuerlig simning och laserbehandlingar samt nämnda mediciner kunde vi ta av kopplet lagom till Kristi Himmelsfärd. Samma period opererades jag och åkte på en släng av dysfagi (Googla på det - nytt fenomen även för mig..!) och annat tjafs. Vårt husapotek under denna period var absurt, särskilt som Oban skulle ha särskilda doser före, i samband med och efter mat. Under denna tid hade jag stort stöd av fina vänner, vilket verkligen varit ovärderligt - tack fina ni! En vecka efter operationen åkte vi på träningshelg i Danmark. Oban fick, som konvalescent, ligga i bilen, men Zara och jag hade en härlig helg!
Från maj och framåt hände det massor av roliga saker. Island besöktes och där fick jag njuta av fantastiska landskap, hästar och människor. Bössorna plockades fram ur vapenskåpet, då jag kom med i ett jaktlag med härliga marker och fin sammanhållning strax söder om stan. Vi startade i Apportera för Livet mot Cancer och kom på en högst oförväntad 3:e plats, med en inlånad hund och en unghund i laget. Jag åkte till Åre och Copperhill för att göra ett avslut och sluta cirkeln efter alla tidigare vistelser krönt av vigsel på platsen. Underbara dagar med yoga, vandring, god mat och dryck inledde en härlig sommar. En sommar där jag kunde vara ledig på riktigt, between jobs, då jag sa upp mig i början på sommaren. En välbehövlig tid där jag verkligen kunde slappna av och "pilla mig i naveln" En tid som jag spenderade med nära och kära och där jag också fick prova på att vara instruktör hos Zetastar på deras årliga kennelträff. En slapp sommar med andra ord, där mycket tid tillbringades på mitt älskade Åland, innan det var dags för höstens utmaningar och ett nytt jobb.
HÖSTEN
Och så kom hösten. Min favoritårstid. Ett nytt jobb med nya möjligheter och intressanta utmaningar. Ett jobb som jag tidigare liknat vid ett Kinderägg. Kombinationen av IT, förändring och travsport är verkligen ett drömjobb. Just med anledning av det nya jobbet var jag införstådd med att behöva göra avkall på höstens andjakter och apportering. Likaså de klövviltsjakter jag haft förmånen att delta på genom jaktlaget, även om jag var med på rådjurs- och älgpremiären. Tävlingssäsongen för Oban och mig kan sammanfattas med två starter på C-prov, en start på B-prov och en start på A-prov. Oktober var ändå en intensiv jakt- och hundmånad. Förutom funktionärsinsats som kommissarie på A- och B-prov startade vi själva på A-provet på Dalarö. Dessförinnan hann vi med en fantastisk helg i Skåne där vi fick delta på såväl småskalig gårdsjakt som desto större slottsjakt. Bra avstämning innan höstens första och enda A-prov. En tävling där jag var väldigt stolt över Oban! Han gjorde några riktigt fina apporter, föreställ er ett snöre ut på dirigeringarna, efter en drive. Vi hängde med fram till final tillsammans med Jeanette och Tommy, två av Nordens bästa ekipage det senaste året. Och väl där, på sjunde apporten, fick vi en lite väl stor utmaning och halkade ned på ett tredjepris. Oavsett kan det ha varit Obans bästa insats någonsin, extremt väl i hand och lättstyrd trots svåra utmaningar. Bästa, älskade hund!
Efter helgen i Danmark och efterföljande start på provet på Dalarö vände trenden. Sista helgen i oktober var jag på väg till en tjejmiddag, men fastnade i en task force på jobbet som sedan pågick i flera veckor. Parallellt växte back log'en. En otroligt intensiv - och lärorik period då jag, som hittills mest jobbat med infrastruktur, fick sätta mig in i applikationerna och samtidigt fick en värdefull chans att lära känna organisationen. Två väldigt intensiva månader, med 80-timmars veckor, där Oban knappt fick gå runt lyktstolpen på väg mellan bilen, möten och datorn.. Under samma period skulle jag ta bort en tand och sätta ett nytt implantat efter tidigare skada. Ett förhållandevis enkelt ingrepp slutade med punktering av bihålan och tio stygn i halva gommen efter besök hos ytterligare käkkirurg med efterföljande bihåleinflammation etc. Sammanfattningsvis en ganska påfrestande höst, där eländet kröntes med att älskade Skuggi fick tas bort. Så här i backspegeln kanske jag ställdes inför dessa prövningar för att slippa tänka på annat. Vilket var lämpligt, då jag i början av hösten träffade någon som kändes väldigt speciell.
Ett möte som berörde och en relation jag gärna utvecklat, oavsett riktning. Som en del av mitt jobb möter jag ideligen många nya människor, men det är sällan ett möte faktiskt berör. När du möter någon som stimulerar och utmanar dig i samtalet, såväl professionellt som privat. När du möter någon som du vågar öppna dig för och vara transparent inför. När den du möter upplevs som så trygg och stabil att du vågar ge ett förtroende och dela med dig av dig själv. När du känner att du rentav blir nervös för att du inte mött eller stött på något liknande tidigare. Det attraherar mig. Som tur var sändes en task force i min väg och jag slapp fokusera på vad som hände och vad som kunde blivit. Och jag försöker samtidigt tänka att det som är menat att bli, det kommer att ske. Annars är det ingen mening.
Sammanfattningsvis. Ett ganska stökigt år går till sin ände. Vid min sida har jag haft min finaste, älskade prins. Därav valet av sista bild och text. Det är Oban och mina vänner, ni vet vilka ni är, som givit året mening vid sidan av jobb och andra förpliktelser. Tack - ni är ovärderliga!
Avslutningsvis. Inför 2015 läste jag om att ett "Hej", "Tack", eller "Förlåt" var ord som aldrig kunde användas för lite, vilket jag försökt anamma. Att säga "Hej" till någon på promenaden eller visa uppskattning med ett "Tack" är alltid uppskattat. Att säga "Förlåt" är en balansgång i att urskulda sig och be om ursäkt, men fortfarande något jag vidhåller är att ändå påtala någon form av insikt vid de fall du orsakar besvär eller är en belastning. Inför 2016 tänkte jag fortsätta med detta, men komplettera med något jag läste idag. En krönika av Sofi Piehl som avslutas med: "Varför inte lova oss själva att vi ska leva, verkligen leva, 2016. Och att vi samtidigt ska försöka sköta den kropp vi fått så gott vi kan, så att den orkar med oss ända tills vi dör".
Kloka ord. Jag gjorde ett försök att följa mina val, att börja yoga och att lyssna mer till mig själv 2015. Nu fortsätter den resan. 2016 är min utmaning att bli bättre på det.
Som sagt. 2016 kom igen! Slå mig med häpnad. Utmana och förvåna. Överraska och omtumla.
2016 - du är väl ett ödesår?
Slutord.
Det kanske inte blev så mycket hund i den här s k hundbloggen. Av den enkla, och tråkiga, anledning att det inte varit så mycket hund under 2015. 2016 siktar vi på nya tag med träning och tävling. Och en lillebror, då Nevis förhoppningsvis ansluter till vår flock. Mer om det. När vi vet mer.
Till dess - Gott Nytt År - och tack för allt, för att ni finns, för att ni läser! Kram
