Oglamorös vardag

Som kontrast till framgångarna (eller för all del det osvenska skrytet för er som är av den uppfattningen..) i årskrönikan tänkte jag göra ett inlägg om vår oglamorösa vardag.

När jag hämtade på dagis idag berättade de att Oban haft diarre och bajsat fem gånger. På kvällens promenad noterade jag bara en bajsning, men det var för mörkt för att avgöra konsistens. Väl hemma blev det ingen middag, med avsikt att låta magen vila. Ett korrekt beslut visade det sig, för efter att han drack vatten kom allt upp igen. Bara vatten förvisso så nu är nog magen tom. Fortfarande ingen påverkan på allmäntillståndet, utan pigg och glad, så vi får hoppas att han kan behålla vattnet när han dricker nästa gång. 

För att fortsätta på temat oglamorös vardag kan jag utveckla ämnet "annat". "Annat" som består i att Oban gladeligen springer fram till andra hundar och hälsar när han är lös. Döv för inkallning eller korrigering. Ibland. Det är det här som ställer till det - att han är inkonsekvent. I åtta fall av tio, oberoende av avstånd eller sammanhang, skvallrar han och vänder upp mot mig för att få belöning med boll. Men de där andra två gångerna (OK, jag har tappat räkningen - ibland är det oftare ibland är det mer sällan) hjälper varken belöning eller bestraffning. Det är verkligen situationsbundet och kopplat specifikt till möten med andra hundar, för om han trycker upp vilt som hare eller rådjur kan jag alltid (ja, jag menar ärligt a l l t i d) bryta och kalla in. I de flesta andra situationer som uppkommer i en hunds vardag med olika frestelser räcker det med ett försiktigt ah-ah-ah för att avleda, sällan eller aldrig har jag behövt höja rösten. Och i jakten är den allra största belöningen att få arbeta med, för och tillsammans med mig så där uppstår inte heller något liknande *peppar-peppar*. Förutom frustrationen i att inte kunna varken kalla in eller bryta när locket för öronen har slagit till så är det fruktansvärt pinsamt. Och faktiskt hänsynslöst då det finns både hundar och hundägare som med all rätt blir rädda när det kommer en stor svart hund. Förvisso snäll och skulle den andra hunden reagera med aggressivitet skulle Oban inte möta upp, utan vända. Men ändå!

Nu har jag provat lite olika varianter den senaste månaden och jag tycker mig se att skvallrandet kommer oftare, men situationen är fortfarande inte stabil. Lyckas jag förekomma honom går det som regel bra, men är jag ouppmärksam kan han fortfarande sticka och då är det 20% chans att han väljer att inte lyssna.

Jag har tänkt att jag ska nöta vidare nu under vintern, men det får inte bli på bekostnad av vår relation då jag inte vill riskera att det påverkar träning- och tävlingsformen. Därav skönt att prata med Tomas Söderström ikväll. Förutom att komma med tips som jag ska ta med mig till nästa träning och försöka få kontinuitet kring, så sa han något klokt om att välja sina strider. Han menar att jag har en hund som presterar väldigt bra under jakt och på tävling och att jag kanske inte ska begära för mycket och förvänta mig det perfekta - i alla sammanhang och situationer, utan välja vad som är viktigt för oss. Och det har han helt rätt i. Oban är en fantastisk hund och jag vill inte förstöra något av det vi byggt upp. Fast absolut - jag ska av hänsyn till andra hundägare försöka förekomma och om nödvändigt ha Oban kopplad för att undvika ofrivilliga hälsningar - men jag kanske kan se mellan fingrarna med att även solen har sina fläckar ibland. 


Så där. Det var hela sanningen om vår oglamorösa vardag och mig som misslyckad hundtränare - för ja, jag är fullt medveten om att det beror på brister hos mig - så här en vardagskväll. Men vad gör det när jag har världens mest underbara hund i alla andra sammanhang!?!

Oban sommaren 2010