Att experimentera..

Jaha. Så var det då dags att utvärdera experimentet med att tävla utan att ha tränat på ett halvår. Med risk för att jag missar något tillfälle hit eller dit så tror jag att antalet träningstillfällen sedan A-provsstarten på Sundsta kan räknas på ena handen:

• A-provsträning med tjejerna 1/12 2014, superbra upplägg med många störningar i form av att passera vittringar etc. innan min planerade vintervila.
• WT-träning någon gång februari/mars, test av upplägg inför Lidingö WT (med ouppvärmd hund, tre decimeter blötsnö och en skadad hund som resultat..)
• Närsöksträning också det någon gång februari/mars, med nedgrävda bollar i ett stort område (här hade jag anat att det var bekymmer med fysiken efter träningsuppehållet, varför vi valde just ett begränsat närsök - och det var således här någonstans jag verkligen anade oråd, tog ett blodprov och konstaterade anaplasma. Med ännu längre konvalescens och rehabilitering som slutsats..)
• Kompassen, eller en variant med synliga mål, efter accept från fysioterapeuten på att gå lös efter Kristi Himmelsfärd i maj (dessförinnan helt kopplad mellan mars - maj)
• Markeringar med Annika och Zingo förra måndagen. Det gick så dåligt att vi avbröt..

Och så var det Gesta härom helgen, men det var under provlika förhållanden då det var domarna som tränades och inte någon träning att tala om i avseende att öva och befästa moment (eller ta tag i situationer..). En erfarenhet däremot, absolut.

I vanliga fall brukar mina dagar inför start bestå av strukturerade förberedelser baserat på de senaste träningarna. Genom att ta tag i våra brister och repetera dem: fotgående, stagda, närsök, linjer osv. Nu hade vi ingen träning att utgå från utan åkte på tävling faktiskt helt utan kännedom om dagsform och vad vi borde tagit tag i. Jag föredrar ju, även professionellt i mitt jobb, att vara preventiv och förekomma, men nu försökte jag verkligen se det som ett test av formen och istället dra lärdom.

Så, vad hände då på starten igår och vad har vi lärt oss?

Först och främst stort tack till arrangörer och sponsorer för ett väldigt trevligt arrangemang! Från inbjudan och välkomnande, information, registrering, service på plats med försäljning av mat och tillbehör till upplägg, funktionärer och domare. Bra jobbat SSRK Bergslagen, en stor eloge till er!
Här följer en beskrivning av upplägget och vår "prestation":

RUTA 1 - domare Sune Nilsson - 16 poäng

Två enkelmarkeringar där hund nummer 1 skulle ta den ena och hund nummer 2 den andra för att sedan skifta. Här blev det lite tokigt (bra ursäkt, eller hur?). Då vi tydligt blev anvisade att det andra kastet var vårt (kast 1 gick kl 12 och kast 2 kl 14) vände jag upp mot kast två. Varken Oban eller jag markerade således kast nummer 1. Men då min parkamrat, ofrivilligt, tog in kast nummer två istället blev vi skickade på kast nummer 1. Vilket blev mer eller mindre ett fritt sök, då varken jag eller Oban hade markerat. När vi växlade och fick nya kast spikade Oban sitt, men här blev det istället fel för den andra hunden, då ordningen blev ändrad. Jaja, shit happens och det är inte lätt att vara domare och snabbt agera på och ändra på upplägg när allt är igång. Förvånad över poängen då jag trodde att Sune skulle döma hårdare på den första apporten, även om apport nummer två gav 10 poäng. Jag hade gissat på 12 poäng totalt, men fick 16. Tack. 

 

RUTA 2 - domare Mats Närling - 9 poäng

En walk up där hund nummer 1 fick en markering under transport, vartefter hund nummer två skulle ta en dirigering uppför en slänt i sandtaget. Oban tog linjen på ett snöre (??!!), jag lade ett stopp och ett närsök (vilket kanske vad det som drog ned poängen på detta moment). Sedan var det dags att skifta och vi skulle få en markering. Hahaha! Markeringen gick på en kulle med ungskog/sly och det var omöjligt att styra hunden. Oban övermarkerade rejält och efter ett tag försökte jag kalla in honom för att försöka hålla honom tightare, men det gick inte att få fram honom rätt då jag inte såg var han var. Apporten kom således inte in.. Bra upplägg av provledningen, då hundarnas markeringsförmåga (och inte förarnas handlingsförmåga) blev avgörande här. Mindre bra av oss som inte markerade, återkommer till det i slutsatserna...

 

RUTA 3 - domare Ulf Göranzon - 20 poäng

Nu nere på sandtaget. Skott och störningskast gick till vänster kl 11 och ganska tight kl 13-14 gick ett skott för en dirigering. Oban gick, återigen (!) som på ett snöre ut. Det är denna film jag lade ut igår. Närsök, träff och hem. 20 poäng. Kul att han kan ta linjer....!

 

RUTA 4 - domare Mats Lundin - 8 poäng

Hahaha..! Igen. Mardrömsupplägg utifrån tidigare erfarenhet på träningen med Annika förra måndagen och Ruta 2. Dubbelmarkering. I terräng där det inte gick att styra hunden: kast ett i sly och kast två bakom en vall. Ja, det blev väl fritt sök ungefär.. Faktiskt förvånad över poängen här, 8 poäng. Jag hade gissat på 2 + 2. Älskade skithund :)

 

RUTA 5 - domare BG Landin - 19 poäng

Väldigt jaktlikt upplägg där vi skulle "smyga oss fram till en damm" där skytten skulle nedlägga änder. Dubbelmarkering på linje, på vatten. Första kastet på vattnet bakom en ö och andra kastet framför ön. Oban spikade båda, men var väl lite knusslig på vägvalet in, vilket sannolikt drog ned från 20 till 19. Kul att han tydligen kan markera - ibland - åtminstone... :) Sa jag skithund..? ;)

 

Jaha. Vad drar jag då för slutsatser av att starta utan att träna?

 

Linjer och signaler satt förvånansvärt bra. Oban gick som på ett snöre ut på de dolda linjetagen och jag använde bara stopp- och närsökssignal. Av detta tänker jag att en hund som är fem år kanske faktiskt kan det här, som att cykla. Att kunskapen finns. Att det kanske är posivivt att inte slösa på pipan, utan bara fortsätta befästa förtroendet.

Note to self här: Min handling har jag varit inne på tidigare. Reaktionsförmågan, att läsa av situationen och förekomma är en fråga om timing som behöver underhållas. Nu var det ett WT med riggade situationer, men på jakt och A-prov går det inte att förutse situationen på samma sätt, utan det gäller att vara blixtsnabb och agera. Så - även om Oban kan ta linjer och signaler måste jag hålla igång mig själv... (och behöver en till hund - precis som med hästar tror jag på värdet av att underhålla sig själv som ryttare i att rida flera hästar - och föra flera hundar..)

Markeringar. OMG. Det är tydligen en färskvara. Att hänga med. Att vara säker på var något landat. Att följa upp. Att spika. För att sätta 20 poäng på en markering på ett WT måste det vara spik. Det var det ju inte riktigt igår... Det var dessa rutor vi missade rejält på. Tycker mig se en tydlig trend att Oban söker med ögonen. Det fungerade ju t ex på ruta 5 där apporterna landade på blankvatten, medan de andra var katastrof..! Här var han väldigt unghundslik: han sprang till rätt område, men när han inte fick direkt utdelning blev han stor, yvig och med mer spring i benen än näsa. Alltså, markeringar är en färskvara och nu får vi nöta en period med olika avstånd, variera terräng, kasta stort - leta smått etc. Kul, då har vi något att göra..!

Stadgan är ju ett annat kapitel. Zara som gick med som publik (och jag själv) var övertygad om att han skulle knalla från ruta 1. Och det laddades upp mer och mer för varje ruta..! Så klart. Det är ju kul att tas fram ur garderoben och få skytt, gevär, skott och allt... :)

Ja. Och så var det en del fasoner att ta tag i. Någon har tydligen fått flöjta runt i flexikoppel för länge. Något (flexikoppel) jag var starkt emot när jag skaffade hund. Men som blev ett nödvändigt ont efter min egen operation och som jag sedan hemfallit till av ren bekvämlighet... Ajabaja. Det blir inte bra när en tävlingshund, och hane, får skvätta och räfsa hur som helst - när som helst.

De sista delarna kvalificerar in under den kategorin jag var väl medveten om att vi behövde ta tag i efter förra säsongens A-prov. Något vi skulle ägna vintern åt. Något som fick ställas på vänt, till förmån för konvalescens och rehabilitering. Men, nu blev jag påmind igen..
Receptet? Ta tag i tillvaron. Sluta slarva runt i flexikoppel och skvätta här och där (nageln i ögat helt enkelt..) Mängdträning på markeringar. Och fortsätta enligt tidigare tankar med kompassen för att befästa förtroendet för att gå på långa linjer med terrängbyten.

Nu kan träningssäsongen komma! Yeah..! Tack bästa Zara för stöd och sällskap (utan din support hade jag inte ens gått upp och åkt i väg på start efter en tjejkväll med ganska mycket vin...)

Bild från Gesta, @zarawinkler