Att göra det bästa av den tid vi har kvar

Den här bloggen startade jag i augusti 2011, när vi fått ett 1:a pris i debuten på NKL. Därav bloggens namn.

Nu, snart 10 år senare och med fem år utan inlägg, har jag ett behov av att skriva av mig. Skriva av mig för att reflektera och sortera, men även för att bevara våra minnen. 

Våra fantastiska minnen! Med raka 1:or till championat, inte bara i Sverige, utan även Norge. Som Nordisk Mästare 2014, samma år det danska laget vunnit IGL (EM). Med tre fina kullar där det finns inte bara en godkänd polishund, räddningshund, tulltjänstehundar inom sprängmedel - utan vanliga jakt- och familjehundar. Men inte minst våra egna minnen.

NO JCH SE JCH SEAROVER ALL IN DUFF

När vi fick hem Oban två dagar före midsommar 2010 (en midsommarafton där han släpades ut på dansgolvet efter midnatt för att döpas i champagne med sina gudföräldrar...!) tog det inte många dagar innan Isabel sa: "Oban är en väldigt speciell hund, ni kommer aldrig få något liknande". Där och då kunde jag inte relatera till det. Absolut, en gullig valp som vi skulle jaga och träna med - men speciell? Han var väl en hund, som alla andra hundar?

Elva år senare vet jag att jag aldrig kommer få en hund som Oban igen. Förhoppningsvis kan jag få samma framgångar med en annan hund jakt- och provmässigt. Fast det kommer aldrig finnas någon som Oban när det kommer till att läsa av inte bara mig, utan andra, situationer och sammanhang. En själsfrände som vet exakt hur jag känner och mår, innan jag själv är medveten. Säkert också en bidragande faktor till våra framgångar - då Oban tagit över rodret och kompenserat för mina brister och nervositet. 

HUR HAMNADE VI HÄR?!!

Mitt allt, mitt hjärta, min stora kärlek! För tre veckor sedan hittade jag en knöl i munnen. Hade inte märkt något på allmäntillståndet, han var fortfarande pigg och glad. Helt som vanligt, förutom den där knölen i kinden som gjorde att han dreglade. I måndags fick vi efter remiss och två veckor av oro och ångest, tid för operation. Den otäcka knöl jag hittat, var inte ensam, utan det fanns fler bl a på halsmandlarna. Tumörer i munnen är oftast aggressiva och elakartade. Sannolikt har det spridits metastaser till lyfmkörtlar och lungor. Fanstastiskt stöd från kirurg Andreas Gerdin på Södra Djursjukhuset före, under och efter operation. Tack!

Nu kvarstår palliativ vård. Att göra det bästa av den tid vi har kvar. Att belasta en 11-år gammal hund med utredning och ev. cellgifter och strålning är inte ett alternativ. Även om jag skulle betala en bataljard för att få honom frisk. Han är värd mer än så! Han förtjänar att avsluta sitt liv värdigt, inte med massa behandlingar som bara skjuter upp förloppet. 

Efter operationen i måndags var han pigg och glad när jag hämtade honom vid lunch. Igår låg och märklig, varför jag slutade med Gabapentin (starkt smärtstillande). Idag piggare, men svårt att svälja - tillika äta. Inte så konstigt, med det jag hört från de som tagit bort halsmandlar och lever på glass i en vecka...

Nu tar vi det dag för dag. Han har anemi (blodsbrist) vilket är vanligt vid cancer, så jag har köpt lever. De närmaste dagarna vilar vi efter operation. Sedan ska vi göra allt han älskar: viltspår, skottapporter - och äta massor av god mat! 

Tänkte fortsätta skriva här, som terapi för mig själv. För att sätta ord på känslor och tankar samt bevara vår sista tid. Från och med nu ska vi njuta och ha kul!