Trots tidigare löften har vi inte tränat. Och jag har inte bloggat.
Mitt liv svämmar över av i-landsproblem. Som att Blogger-appen på iPhone är sämre än jag mindes (bilderna blir i fel storlek). Eller nu senast att iOS på den väldigt gamla datorn (!!) jag har hemma i privat bruk och enbart pga att jag inte orkat flytta filer, är så ouppdaterat att jag inte kan ladda ned nyare versioner av vettiga browsers. Ja, ni förstår nivån på mina "problem" i en tillvaro där hundratusentals människor flyr för sina liv från sin trygghet och tillvaro så som de kände den..
Fast, tro det eller ej, kära bloggläsare - nu finns det faktiskt planer på och energi för att närma mig retrieverdelen av hundvärlden igen. Att börja träna och tävla. Att dela våra erfarenheter och upplevelser med er.
Som tidigare vill jag använda bloggen till att reflektera och därigenom nu också dela med mig av orsaken till vårt uppehåll. Ett uppehåll som jag förstår att en del har funderat över efter förra årets framgångar för Oban och mig. För dem jag inte har regelbunden kontakt med har det kanske varit märkligt att vi helt plötsligt försvann från arenan.
Den här sommaren har varit värdefull.
Jag anmälde inte till årets IWT i Tjeckien. Jag anmälde, men åkte inte till Retriever Challenge. Jag anmälde oss inte alls till Norska Mästerskapet, trots att jag tror att upplägget och tävlingsformen skulle passat oss perfekt, då vi hade fått en bra avstämning på "Apportera mot livet för Cancer".
Jag avslutade istället försommaren med att säga upp mig och tacka ja till drömjobbet. Jag gjorde ett avstamp från det som varit och fick en möjlighet till nystart i det att inte bara ha semester, utan att vara helt ledig utan förväntningar på att besvara mail och återkomma med svar, i linje med mina egna krav på SLA:er.
Istället har sommaren spenderats med nära och kära. På mitt älskade Åland, där vi varvat dagar mellan bryggan och skogen. Från att glädjas över att njuta på nämnda brygga och avsluta en skön dag i solen med en god middag till att anpassa sig efter vädret och uppskatta att ägna dagen åt att leta svamp, trava ved, gräva i trädgården, spela sällskapsspel eller kolla på gamla DVD-filmer (nej, vi har inte Netflix på Åland..).
Med en välbehövlig paus - och vad vi i hästvärlden kallar halvhalt, har jag fått utrymme att landa. Vilket jag behövde mer än jag har förstått.
Så här i backspegeln inser jag att förra årets intensiva jakt på framgångar och sysselsättning, med Oban och i jobbet, var en flykt. Att hela tiden hålla mig sysselsatt med jobb, träning, tävling, jakter och åtaganden i föreningslivet gjorde att jag inte behövde tänka. Eller känna.
Känna sorg och saknad. Känna skuld och dåligt samvete. Över det som var, men aldrig blev.
Att istället fly till en annan arena, där jag bevisligen kunde prestera och lyckas, gav mig en kortsiktig kick. Och flykt. Flykt från att våga närma mig det som hade hänt, resultatet av de beslut jag fattat och konsekvenserna av detta.
Istället jagade jag alla möjligheter som gavs. Till nämnda träningar, tävlingar och jakter samt styrelseuppdrag och som kommissarie etc. inom SSRK. Jag tror att jag körde över 2 000 mil i hundrelaterade aktiviteter förra säsongen. Jag hade total koll på SSRK Prov och andra tävlingar. När de gick av stapeln. Var. Vem som dömde. Vilka som skulle starta. Hur det gick för dem. Jag har inte sammanställt hur många starter vi själva gjorde förra året inom A-, B- och C-prov, men det var ett antal. Utöver alla jakter. Jakter som jag saknar, mest av allt för sammanhållningen och gemenskapen i gänget av apportörer. Men också för möjligheten att vara i naturen en hel dag och se våra hundar i dess rätta element - som apporterande retrievers.
Efter en intensiv höst och tävlingssäsong 2014 kom Obans period av skador under vintern som ett tungt bakslag efter alla framgångar. En vinter där vi skulle ha ett medvetet träningsuppehåll, men där det uppkom ett antal diffusa symptom. Skadorna kunde härledas till anaplasma med lång konvalescens och rehabilitering som resultat. Här tappade jag ytterligare motivation. Att promenera med en kopplad hund och med totalt träningsuppehåll i två till tre månader är ganska frustrerande. En annan bidragande orsak till att jag tappade tidigare engagemang var det totala mörker som uppstod när det visade sig att Oban efterlämnat epilepsi hos sina avkommor. Förutom tragedin för berörda valpköpare föll mina drömmar om en valp efter Oban platt. Vilket gjorde, och fortfarande, gör ont. Han som är den, i mina ögon, kompletta hunden. Han som besitter alla de egenskaper jag eftersträvar och söker hos en familjemedlem och jakthund. Som lämnat avkommor som såväl jagar och presterar på jaktprov, som är polis- och tjänstehundar inom narkotikaspan och lavinsök. Det var nog här jag gick vilse och tappade min tidigare kompass, som alltid pekade i rätt riktning. Framåt.
Jag saknar jakterna. Jag saknar gemenskapen och umgänget. Jag saknar att kunna skapa förutsättningar för att stimulera min hund och se honom i sitt rätta sammanhang. Men jag har behövt välja bort det den här sommaren och hösten. Jag valde att byta jobb och behövde - och vill - skapa förutsättningar för det. Jag har inte velat - eller faktiskt orkat - ägna kvällar och nätter åt administration och pyssel framför datorn som en del av ett föreningsuppdrag. Eller att ställa klockan på 03:00 både lördag och söndag för att åka till en jakt. Mitt jobb är tillräckligt krävande som det är och att behöva ägna X antal timmar framför datorn för att, utöver jobb, hantera anmälningar, startlistor, resultatrapportering etc. eller att åka 25 mil enkel väg för en jakt blev mig övermäktigt.
Den här sommaren har varit värdefull.
Jag tror mig ha landat efter separation och skilsmässa. Jag kan känna glädje över det jag har. Över var jag är. Istället för att fundera över hur det kunde ha blivit och vad jag har förlorat. Jag har gått vidare och tror mig ha landat i det som är. I det som kommer bli. Vad än det är. Jag har slutat jämföra och väga, för att istället uppskatta det som är.
Jag känner tacksamhet och tänker repetera det jag skrev i årskrönikan på det temat, då det är något som kvarstår och som jag sätter stort värde vid. Att jag känner:
"Glädje och uppskattning över det vi faktiskt åstadkommit och allt det goda som finns i livet. Mest kommer jag känna tacksamhet. Tacksamhet för de relationer jag har med fina vänner och mina nära och kära som finns där både i med- och motgång. Tacksamhet för mitt jobb med spännande utmaningar och härliga kollegor. Tacksamhet för det jag får uppleva både privat och professionellt med möten, resor, träningar, tävlingar och jakter. Och mest - tacksamhet över världens bästa hund, min finaste Oban. Utan honom vid min sida hade det här året varit avsevärt mycket tuffare - han är bättre än all terapi i världen!"
Ni vet vilka ni är. Ni som stått vid min sida och som finns där. I vått och torrt. I stort som smått. Jag uppskattar det - och jag hoppas innerligt att jag kan återgälda och ge tillbaka det ni ger till mig. Ni finns där för mig - och jag vill finnas där för er.
Till 2015 och framåt.
Nu kommer vi starkare och bättre rustade. Kanske inte vad avser min timing som handler, där behöver jag mer kontinuerlig rutin och praktisk prövning för att agera korrekt i olika situationer, men jag kan lova att Oban är laddad. Något han visade på "Apportera för livet mot Cancer" där vi som lag landade på en oväntad 3:e plats och där han var omkring topp-5 individuellt med 91 poäng. Mer om tävlingen kan ni läsa HÄR
Förutom att återgå till träning, tävling och som engagerad i SSRK, nu närmast som kommissarie på B-prov i Stjärnhov och A-prov på Åtorp, har jag en del andra projekt under hösten. Jag ska ta tag i köket som jag är ganska missnöjd med, trots en helt nyproducerad lägenhet, och byta bänkskiva, stänkskydd och handtag. Jag ska ta mig i kragen och komma igång med mitt skytte, nu när jag har fått förmånen att få bli medlem i ett jaktlag som förfogar över fina jaktmarker. Därtill ska jag operera bort en tand, som återstår efter tidigare krasch, och sätta ytterligare ett implantat med start nästa vecka. Och framförallt ska jag njuta av mitt nya jobb och allt spännande som händer där..!
Det kommer bli en händelserik höst med andra ord - och jag ska bli bättre på att dela den med er här på bloggen. Med reservation för den där bristande Bloggerappen dock.. Stay tuned..!
Bild: A-K Olsen från Nordiska Mästerskapen 2014
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar