KKL + lördagsträning + minne från 2011

KKL igår och träning idag. Tar det i kronologisk ordning.

Samling först vid lunch, vilket var skönt. Jag var mer nervös än någonsin. Vilket inte vill säga lite. Hade varit en sådan enorm besvikelse att misslyckas efter en i övrigt fantastisk säsong, vilket blev påtagligt på plats. Torr i munnen och illamående från ankomst. Det är inte bra, för jag smittar ju av mig på stackars Oban.

Släppte något på första såten. Fast bara något, för ganska snabbt kom dagens första lärdom (gick jag inte walk-up på B-prov nyligen och skrev om vikten av att själv vara med och aktivt hjälpa hunden?): det föll flera vilt, varav någon/några framför oss och en till vänster om oss. Den till vänster hängde jag med på, men inte Oban som låste vid de framför - för att jag missade att göra honom uppmärksam på det som hände. Fick således dirigera ut till området som låg utöver hagmark, genom ett vassbälte i vatten, vidare upp på ny hagmark. Här var utmaningen att trycka honom ut igenom vassen. För vad händer med hundar som har jagat några gånger under hösten? Jo, de fastnar gärna i vassen då det brukar ge utdelning. Dessutom föll det fågel i vassen ytterligare till vänster medan han var ute. Fick styra en del och fick in rätt fågel. Sedan fick vi en markering a' la gräsmatteapport. Skönt.

Fortsatte till ny mark där det föll en del framför linjen som domaren lät ligga. Här var således utmaningen att visa på stadga. Alla hundarna var stadiga, men Oban ville väldigt gärna visa att just han minsann kunde hämta det som vi tydligen inte sett fastän det låg mitt framför näsan på oss. Bra träning att bara få stå, innan vi fick ta in varsin. Avslutade med att gå ned till vattnet och göra ett eftersök, där Oban kom in med vilt. Lärdomen härifrån var att bli än mer konsekvent med positionen vid sidan. Som jag skrivit tidigare är fotgåendet under rörelse bra, men när andra hundar är i arbete är placeringen inte helt perfekt.

På sista såten blev det några direktmarkeringar, men desto fler anvisningar till olika områden och bestämda fåglar. Här kom dagens tredje lärdom: Låt bli att blåsa om hunden är i rätt område och arbetar. Vi (ja, ni som läser bloggen och jag) vet ju att någon (Oban) har blivit självständig(are) under höstens jakter. Och varför då riskera att skapa en situation där han kan välja att peka finger åt mig istället för att låta honom jobba? Nu tog han förvisso alla tecken, men med lite mer fördröjning än vad jag är nöjd med, och tog in de fåglar han blev anvisad. Blev förvisso bra träningsmässigt, då han inte fick utdelning förrän han lyssnade och det blev några "snyggdirrar" där jag blåste t ex stopp, lade vänster och fick träff. 

Domaren sa att Oban gör ett gediget arbete och att jag ska lita mer på min hund (underförstått inte gå in och styra).

Sammantaget: Sjukt nervöst. Trevligt gäng. Bra upplägg. Nöjd med resultatet. Svårare än vad jag trodde. Det är en sak att dirigera en hund och få 19-20 poäng på ett WT - och en helt annan sak att styra på jakt, under pågående skytte, mot en specifik fågel med fallande vilt runtomkring, där andra hundar arbetar och andra apportörer blåser i pipan. Med det sagt: Nu har vi att träna på :)



Träning med Zara och Malin på Ågesta idag. På temat arbete under störning. Lade ut tre rejält svåra områden: ett genom risig terräng, över en rinnande bäck och vidare genom ris, nästa över ett dike, genom en tät granskog och ut på en äng och det sista uppför en slänt för att fortsätta ned på andra sidan in i skogen. Dessa tre områden varvades med skick mot en stenhäll mitt på ängen där vi gömt tennisbollar.

Vi fick stå över störning med skott under arbete, men fick till utmaningar i terrängbyten där alla hundarna gjorde ett riktigt bra jobb. Oban var ute länge på den "över dike-genom skog-ut på äng" så där fick vi hjälp av Zara, som smög ut i området med telefon för att ge mig anvisningar, så att jag kunde trycka på med ett ut när han fastnade i skogen och lägga på närsök när han var i rätt område.

När det var Obans tur att leta tennisbollar bad jag de andra blåsa inkallning etc. på sina hundar för att få till den typen av störning. Nyttigt!

Tack för en trevlig träning tjejer! Nästa gång gör vi det ännu klurigare :)



Dagens bild föreställer Oban tillsammans med pappa Scotty (Hillus Drake) och Tomas Söderström på Ålspången våren 2011. En bild som får mig att le. Oban var dryga året och hade fått smak på det här med att knalla. På allt. Hela tiden. Jag var gråtfärdig och skämdes ögonen ur mig inför Tomas, Madeleine, Yvonne och alla kullsyskon på träffen. Till slut frågade Tomas om han fick försöka. Knallningarna fortsatte en bit in på hösten och jag våndades och skämdes på varenda gruppträning. Det gick ju rätt bra ändå. Kom ihåg det ni som kämpar därute! Plötsligt händer det :) Men vet ni vad? Det kommer säkert att hända oss igen. Det är tjusningen med att ha en hund med lite tryck i. Att aldrig kunna slappna av.. :)