Dagens trauma

Jag har inga problem med att avsluta lidandet på skammade fåglar som kommer in på jakter. Jag uppskattar själva jakten, dess etik och respekt för viltet. Jag har dessutom en frys full av fåglar, för träning, hemma. Och nej, jag är långt i från vegetarian, jag njuter gärna av en god köttbit (eller fågel, fläsk och fisk), fast helst bara svenskt. Jag har kastrerat smågrisar utan bedövning och avlivat djur som lider. Jag anser mig ha en rätt sund inställning till djur och förmänskligar dem inte - alltför ofta.

Men dagens händelse blev ändå ett litet trauma för mig.

Smådoppingarna har lämnat viken, så jag vadade ut till deras bo för att kasta det enda ägget, som jag såg igår eftermiddag. I boet låg, förutom ägget, den här lille krabaten. 

Det hjärtskärande i det hela är att han tappade bort sin mamma i gårdagens tumult mellan honorna (när en hona gick till attack mot den andra för att stjäla hennes ungar). Det som berör mig så illa är att han i sin ensamhet och rädsla sökt sig till ett bo, för att få skydd och trygghet - men där dött av hunger och kyla. Vad som stör mig mest är att jag faktiskt var på väg ut till den högra udden för att kolla om han var där, och om möjligt lotsa över honom till den vänstra udden där mamman och de tre syskonen återsamlades efter attacken. Men inte gjorde det! Faan! Sötaste dunigaste!

Jag vet. Naturen har sin gång. Naturen är grym. Men jag är inte tillräckligt i balans för att orka möta det just nu.

Vi släppte honom på fjärden där han blir en del av kretsloppet. Lilla vän. Vila i frid.