Funderingar kring fotgående

Påminner om att jag är gräsänka och har tid att såväl filosofera som blogga :)

Läste, som framgått av tankar kring egenskapsbedömningen på B-prov, Birgitta Staflund Wibergs BLOGG igår.

Hittade fler intressanta inlägg och resonemang, bl a följande:

"Allting när det gäller träningen av apportör börjar och slutar med relationen. Fotgående är en relation - inte en exakt placering vid ett ben. Fotgående är att följa sin idol - vart den än går. Trygg i förvissningen att om jag bara går hos husse/matte så är allt tryggt och lugnt. Här är gott att vara. INTE "här finns det godis att få för det har hon i fickan" eller "snart rycker hon i halsen eller slår mig med kopplet". Här är gott att vara. Fotgående är en avslappnad och rofylld förflyttning - en stand-by position, ett självklart val av placering i ett team - nära varandra."

Oban har tendens att hamna lite framför ibland och jag kan väl erkänna att jag inte är helt konsekvent och direkt tränar hemmavid, utan det kan bli lite slarvigt när vi kör på egen hand. När vi sedan kommer till situationer som walk-ups och konkurrens av andra hundar yttrar det sig i ett inte helt perfekt (men säkert i de flesta fall godkänt) fotgående. Tidigare har det tarvats ganska tydliga korrigeringar för att han ska ta mig på allvar och skärpa till sig. Och då är jag ju inte idolen, som Birgitta skriver, utan det blir tjat och tjafs mellan oss. Något att jobba på med andra ord!

Läste vidare på fler bloggar och hittade bland annat Kajsa Fagerströms INLÄGG från träning för Eva Bodfält. Där fanns det en del matnyttigt att ta med sig, t ex:

• Lägg över ansvaret på hunden att gå där den ska för att få jobba.
• Var EXTREMT noga med att ALDRIG någonsin skicka hunden på en belöning/apport om fotgåendet fram har varit fyllt med halvhalter, hunden har tagit ett steg för långt fram, du har sagt nej eller påkallat uppmärksamhet genom benklappningar etc. För annars tror hunden att fotgåendet ser ut så om den får belöning för det i slutändan. Hela fotgåendet ska vara bra för att den ska få apportera/ta sin belöning, annars är hundens chans förlorad. Varje gång hunden går för långt fram vänd istället och ge hunden en ny chans på apporten/belöningen bakåt. Om fotgåendet bakåt är bra, skicka hunden.

Funderade lite över vår relation och situation och valde att prova Helenas "dominansövning" på dagens promenader. Använde den både när Oban var kopplad och inför och under fotgående med mycket gott resultat! Helt plötsligt hade jag en väldigt lyhörd hund som var mån om att vara till lags. Fantastiskt! När Oban sträckte kopplet för hårt eller hamnade för långt fram i fotgåendet vände jag honom så att han stod framför mig, höll upp händerna så att han satte sig och strök sedan sakta från mungiporna ned över bogarna med krav på att han skulle se uppåt mot mig. Denna övning är väldigt jobbig för hunden och öronen kommer snabbt bakåt och visar tecken på underkastelse. Samtidigt är den mjuk och helt utan korrigering eller hårda ord. Och det fungerade!

Nu ska jag köra denna dagligen och komplettera med att aldrig skicka om inte fotgående fram till apporteringen varit korrekt.