Älskade hund

En längre hyllning och sammanfattning av våra 11 fantastiska år kommer.

Just nu behöver jag bara skriva av mig för att reflektera över det faktum att Oban är borta. 

Borta. För att aldrig mer komma tillbaka. 

Jag har vetat att vi stått inför point of no return med malignt melanom, tumörer i mun och hals som spridit sig till lymfor och säkert även mer än så - sedan mitten av mars. I mitten av mars när jag fick över förväntan bra bemötande av kirurg Andreas, där vi bestämde oss för ett ingrepp för fortsatt palliativ vård.

Vi har haft fina dagar efter operation, men igår kväll (söndag) kände jag att det var dags.

Jag hade redan varit i kontakt med en underbar veterinär och vi hade bokat ett datum längre fram, men igår messade jag henne. Det var dags. Inte för att han var sämre, han åt och drack, hängde med på promenader etc. men jag fick en känsla. En känsla för att det var dags.

I morse ringde Nina och vi bestämde 13:00. Jag ville inte slå ihjäl tiden hemma, utan vi åkte till Öster Malma, tog en härlig promenad bland ekar och vitsippor samt för hundarnas del några dopp. Åkte förbi en butik och köpte köttbullar, men kom fortfarande hem "för tidigt".

Ville inte bara gå och vänta, utan tände en brasa och ljus. Gick ut bara Oban och jag för att kasta lite boll och ha kul. Tog sedan ut alla tre för att skrota runt lite på tomten. 

Strax efter 13 kom Nina. Som vilken gäst som helst. Avslappnat och trevligt. Det var som om min kloke schaman Oban visste att hon skulle hjälpa honom. Han körde sitt leende (som vissa blir rädda för, när han visar hela garnityret), började nagga henne i handleden (kärleksnagg) och slicka i henne i ansiktet.

Vi gick in och satte oss på golvet framför brasan, där jag riggat med en skål med köttbullar. Efter några köttbullar (han mulade in dem: när någonsin har han fått så många köttbullar utan krav på motprestation?!), fick han en dos med lugnande. 

Lugnande? Lugn? När det finns köttbullar?! Han åt en halv (1/2) 1 kg förpackning innan vi visade att skålen var tom. Då la han sig i mitt knä och slumrade till. Nina satte en infart och körde rent med koksalt innan hon satte in "medlet".

Sedan somnade han stilla och fint i mitt knä. Jag hade hört om skräckupplevelser om hundar som krampar, tömmer alla hål etc. - men så klart att min hjälte avslutade som den värdige han är. Oban somnade och hans hjärta stannade. Jag var lite nojig för just det innan "kommer vi verkligen veta att han är död", så Nina erbjöd mig att lyssna på hjärtat. Men det behövdes inte, han hade somnat och gått vidare.

Efter en kort stund fick de andra komma in för att ta farväl. Nevis, som sällan gillar jobbiga situationer, sökte sig till Nina då jag fortfarande hade Oban i mitt knä. Glen vimsade runt en stund, men sedan kom han fram och kollade. 

ETT ASJOBBIGT BESLUT, fast jag är glad för att vi fick ett sådant fint och lugnt avslut! En dag där Oban var nöjd och har badat i diken, hämtat bollar, ätit köttbullar. Inte minst att vi fick avsluta som en mysig stund framför brasan, där Nina kom hem till oss! 

DET JOBBIGASTE var inte att han somnade i mitt knä, eller att vi bar honom till bilen - inbäddad i en filt. Utan när jag för sista gången fick klappa och pussa på honom, där han låg i bagageluckan. Den SISTA gången jag fick klappa och pussa på honom.

Vi har haft några veckor av "sista gången". Idag börjar jag en ny tid av "första gången". Första gången jag stänger bommen utan Oban. Första gången jag ger middag utan Oban. Första gången jag går och lägger mig utan Oban.

Tack Andreas och Nina för ert stöd till Oban. Tack vänner och familj för ert stöd!

#fuckcancer

Final countdown

Återbesök hos kirurgen idag. Vi visste redan innan operation att allt vi gör nu är palliativt. 

Ändå skönt att höra att det har läkt väldigt bra efter ingreppet! Nu kan Oban få en fin sista tid i livet. Vilket jag också sett senaste veckan: han är glad och pigg, drar av några "labbefnatt" emellanåt - och har god aptit.

Nu är det mitt ansvar att avsluta detta värdigt. Oban - min största kärlek, min bästa vän - förtjänar att få avsluta på topp! Just nu är han som nämnt glad och pigg. Men idag bekräftades det jag befarat - att det finns en spridning till lyfmor och därmed sannolikt även till lungor. 

Jag vill och tänker inte vänta till dess han blir dålig. Samtidigt är det oerhört svårt, då han just nu är som vanligt. Kirurgen gav oss en månad. 

Inom en månad vill jag göra ett bra avslut. En härlig dag där han fortfarande är fräsch. Där vi kan skjuta skottapporter, bära rapphöns och ha kul. För att sedan somna in under äppelträdet. 

Jag vet att det är mitt ansvar. Att avsluta våra underbara 11 år på topp. Att det är det sista jag kan ge honom för att visa min uppskattning för allt han har givit mig. 

Hur jag ska lyckas boka in ett datum är fortfarande öppet, men jag vet att jag måste göra det. Snart.

Jag har förgiftat min hund!!

Skjut mig! I all välmening har jag tänkt att lever skulle vara bra för den anemi Oban har, Köpte på mig några kilo kyckling- och nötlever tidigare i veckan. Konstaterade att de hade sista förbrukningsdag i början på april, så jag gjorde ett storkok. Som jag givit i STORA portioner tillsammans med mat.  

Misstag 1: Vilket Zara snabbt Googlade: ge inte en hund mer än 100g lever per vecka. Per vecka? Jag har givit 500g sedan i tisdags..! #skjutmig

Misstag 2: Det jag tolkat som smärta i samband med att svälja, kanske inte varit smärta - utan illamående. Hur dålig är jag på att läsa min hund? #massafulaord

Resultatet? I morse fick jag truga i Oban maten. Trodde att det var pga smärta vid att svälja. Var på väg att ringa Södra Djursjukhuset, men Googlade halsmandlar och förstod att det gör mer ont den tredje dagen, när såren börjar gå ihop. Läste att människor kan behöva smärtstillande upp till två veckor efter halsmandelsingrepp, och har ju minskat från ordinerade 3 doser till 1 dos per dag för Oban, så jag tänkte att jag skulle öka upp - då min tolkning var att han har ont. 

Förresten - ska inte långfredag vara en dag av vila?

Bästa Zara och Kenny kom hit för att jag skulle få låna en högtryckstvätt och dra av plattorna. Precis innan de kommer ber Oban om att få gå ut och jag ser att han har diarré. Inte så konstigt (i efterhand),  jag har ju förgiftat honom, med lever! När en hund står på medicin är du alltid orolig för att de ska reagera och få biverkningar. Fast just nu verkar det inte vara medicinerna, utan min överdos av lever. #skjutmig

När Kenny testat högtrycken och vi skulle dricka kaffe, kom vi på att jag haft en läcka i tvättstugan som jag inte kunnat spåra. 

Kenny hittar orsaken och försöker dra åt aktuell gänga, som var trasig redan från början. Så, vi fick stänga av vattnet in till huset och köra i ilfart in till Jula (16:30 en långfredag). 

Väl hemma med allt som behövs för att fixa ett rör som sprungit läck har Oban gjort ifrån sig inomhus. Vid dörren. Detta är andra (2:a) gången på elva (11) år! Inte ens som valp har han gjort det. Den första gången minns jag väl. Det var efter ett trauma på Tullgarn Game Fair. Tävlingen hade gått katastrofalt, Oban var helt inne på löptikar. I vanliga fall sover vi i samma rum och han kan väcka mig, men här sov vi hos Linnea's svärföräldrar. I deras prisbelönta hus för trädesign. Oban hade ingen möjlighet att väcka mig, utan hade gjort ifrån sig på hallmattan.. Samma sak idag. På hallmattan vid dörren. För att jag har förgiftat honom med lever! #skjutmigigen

Oerhört tacksam för vänner som Zara och Kenny! Tack bästa, underbara ni!

Oban har nu fått 1dl skonkost och Fortiflora. Han ska få en portion till innan vi lägger oss. 

Dagens träning med Glen? Obefintlig. Fast han hade kul med högtryckstvätten..!