Älskade hund

En längre hyllning och sammanfattning av våra 11 fantastiska år kommer.

Just nu behöver jag bara skriva av mig för att reflektera över det faktum att Oban är borta. 

Borta. För att aldrig mer komma tillbaka. 

Jag har vetat att vi stått inför point of no return med malignt melanom, tumörer i mun och hals som spridit sig till lymfor och säkert även mer än så - sedan mitten av mars. I mitten av mars när jag fick över förväntan bra bemötande av kirurg Andreas, där vi bestämde oss för ett ingrepp för fortsatt palliativ vård.

Vi har haft fina dagar efter operation, men igår kväll (söndag) kände jag att det var dags.

Jag hade redan varit i kontakt med en underbar veterinär och vi hade bokat ett datum längre fram, men igår messade jag henne. Det var dags. Inte för att han var sämre, han åt och drack, hängde med på promenader etc. men jag fick en känsla. En känsla för att det var dags.

I morse ringde Nina och vi bestämde 13:00. Jag ville inte slå ihjäl tiden hemma, utan vi åkte till Öster Malma, tog en härlig promenad bland ekar och vitsippor samt för hundarnas del några dopp. Åkte förbi en butik och köpte köttbullar, men kom fortfarande hem "för tidigt".

Ville inte bara gå och vänta, utan tände en brasa och ljus. Gick ut bara Oban och jag för att kasta lite boll och ha kul. Tog sedan ut alla tre för att skrota runt lite på tomten. 

Strax efter 13 kom Nina. Som vilken gäst som helst. Avslappnat och trevligt. Det var som om min kloke schaman Oban visste att hon skulle hjälpa honom. Han körde sitt leende (som vissa blir rädda för, när han visar hela garnityret), började nagga henne i handleden (kärleksnagg) och slicka i henne i ansiktet.

Vi gick in och satte oss på golvet framför brasan, där jag riggat med en skål med köttbullar. Efter några köttbullar (han mulade in dem: när någonsin har han fått så många köttbullar utan krav på motprestation?!), fick han en dos med lugnande. 

Lugnande? Lugn? När det finns köttbullar?! Han åt en halv (1/2) 1 kg förpackning innan vi visade att skålen var tom. Då la han sig i mitt knä och slumrade till. Nina satte en infart och körde rent med koksalt innan hon satte in "medlet".

Sedan somnade han stilla och fint i mitt knä. Jag hade hört om skräckupplevelser om hundar som krampar, tömmer alla hål etc. - men så klart att min hjälte avslutade som den värdige han är. Oban somnade och hans hjärta stannade. Jag var lite nojig för just det innan "kommer vi verkligen veta att han är död", så Nina erbjöd mig att lyssna på hjärtat. Men det behövdes inte, han hade somnat och gått vidare.

Efter en kort stund fick de andra komma in för att ta farväl. Nevis, som sällan gillar jobbiga situationer, sökte sig till Nina då jag fortfarande hade Oban i mitt knä. Glen vimsade runt en stund, men sedan kom han fram och kollade. 

ETT ASJOBBIGT BESLUT, fast jag är glad för att vi fick ett sådant fint och lugnt avslut! En dag där Oban var nöjd och har badat i diken, hämtat bollar, ätit köttbullar. Inte minst att vi fick avsluta som en mysig stund framför brasan, där Nina kom hem till oss! 

DET JOBBIGASTE var inte att han somnade i mitt knä, eller att vi bar honom till bilen - inbäddad i en filt. Utan när jag för sista gången fick klappa och pussa på honom, där han låg i bagageluckan. Den SISTA gången jag fick klappa och pussa på honom.

Vi har haft några veckor av "sista gången". Idag börjar jag en ny tid av "första gången". Första gången jag stänger bommen utan Oban. Första gången jag ger middag utan Oban. Första gången jag går och lägger mig utan Oban.

Tack Andreas och Nina för ert stöd till Oban. Tack vänner och familj för ert stöd!

#fuckcancer