Tussan, mammas katt, börjar bli mer och mer modig och var tydligen fram och nosade på Oban. Han är ju ganska van, med snälla katter, men har en enorm respekt för Tussan - vänder bort huvudet och ser riktigt besvärad ut, när hon låter eller kommer nära. Och undra på det när hon ser ut så här:
Väl åter från IKEA var ambitionen att träna lydnad. Förvisso bra med störningar, men jag var själv inte helt fokuserad så vi höll inte på särskilt länge. Var precis på väg att öppna bagageluckan när Orup (grannens schäfer) och en Jack Russell kom gåendes ute på fältet säkert 150 meter bort. Hann inte reagera innan Oban drog.. Dåligt av mig och mitt ansvar. Och det där med att förekomma.. Sprang ursäktande fram och den här gången sa jag till ordentligt och lade ned den unge herren på rygg. Inte grannen alltså, utan Oban.
Nu när jag kom hem såg jag att en vän från stalltiden hade skickat ett tips som jag tänkte anamma. Annars kan vi ju byta gren och satsa på rallylydnad. Där har de väl hunden kopplad?
Och ja, jag vet att det är mitt fel. Det är just det som gör mig frustrerad. Blääh!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar