Provledningen i Alfta hade gjort ett fantastiskt provupplägg! Otroligt verklighetstroget och jaktligt, vilket tillsammans med engagerade funktionärer bidrog till att både förare och hundar nästan upplevde att vi var på en riktig jakt. Den enda skillnaden var att det saknades fåglar som flög och att provet gick på dummies.
Upplägget är långt från ett traditionellt B-prov i den mening att två domare dömer varsin grupp om tre hundar samtidigt och att tre "såtar" jagas av under ca 3,5 timme, jämfört med ca 1 timme på ett standardprov. Antalet apporter per hund blir således fler än under ett vanligt prov, vilket öppnar upp för möjlighet att ha något misstag, då det är helheten under hela provet som bedöms. Bra såtillvida att det på ett traditionellt prov kan vara hårt att åka ned i prislistan på ett (1) enda misstag. Fast samtidigt en utmaning, då hunden ska hålla ihop under hela prövningen, vilket ställer stora krav på såväl samarbete och självständighet som mental styrka och fysisk uthållighet - och kanske mest av allt stadga och förmåga att sortera - för att få högsta pris.
Oavsett vårt resultat (det här skriver jag verkligen inte för att det gick bra för oss!) är jag mäkta imponerad över provledningens och funktionärernas förmåga att få ihop uppläggen, från idé och val av mark till förberedelser och praktiskt genomförande. Vilka eldsjälar! Allt flöt perfekt och stämningen var på topp! Därav tråkigt att höra att de nu lägger ned provet från i år, till följd av för få anmälningar två år i rad. Jag har hört så mycket gott om Alfta sedan vi kom in i den här svängen för fyra år sedan och i år var det äntligen dags för oss att få starta! Nu när jag har startat är jag än mer imponerad och det är synd att det inte är fler som anmäler sig.
Stort tack till provledning och funktionärer för en inte bara fantastisk, utan helt enastående insats! Ni är grymma!!
Nu till själva provet. Både lördag och söndag kördes två grupper om tre hundar på för- respektive eftermiddag. Bilderna är således från det släpp där vi inte deltog.
LÖRDAG
På lördagen gick vi ut på förmiddagen. Tro det eller ej så var jag inte särskilt nervös, utan såg fram emot dagen. Vi startade för domare Leif Asp tillsammans med Linnea och ett ytterligare ekipage.
På den första såten, bild ovan, varierades markeringar med dirigeringar. Vårt första skick anvisades till ett område där jag höll Oban en stund, innan funktionärerna ropade att det var en luring och att området var tomt. Överlag många likheter, inte bara med jakt i den mening att det snabbt ställdes om till skick mot skammade fåglar, utan även med mock trial genom det att funktionärerna (skyttar och jaktledare) lurade domarna emellanåt.
På den andra såten jagade vi ripa över spaniel! Minsann. Jeanette gick framför skyttarna med sin spaniel, vilket gav en extra krydda till upplägget. Här varvades också markeringar med skick mot dolda områden.
Avslutningsvis en rätt svår vattendirigering genom ett gatt mellan vassarna där söker legat. Lite jox och fix, men dummyn kom in och domaren sa att han hade sett vår dirigeringsförmåga även tidigare.. Puuh.
Insatsen räckte till ett 1:a pris för Linnea och mig! Även Maria Björklund och Deco fick ett 1:a pris på lördagen!
SÖNDAG
På söndagen gick vi ut på eftermiddagen, nu för domare Carina Asp. Att se upplägget under förmiddagen var värdefullt, men gjorde mig dessutom duktigt nervös, då jag såg svårigheterna. Att därtill veta att vi dittills hade fem raka 1:a pris på våra B-provsstarter gjorde att det helt plötsligt blev allvar. Och när bästa Bosse och Märta, som i mina ögon var värda ett 1:a pris, dömdes hårt pga lite orolighet vid sidan var jag säker på att det skulle gå åt skogen.
Jag känner Oban vid det här laget och jag vet att jag egentligen behöver "ta hem honom" efter varje start eller jakt. En tävling där det inte går att påminna om att fot är fot osv. gör att hornen växer ut och jag grämde mig över den dumma idéen att anmäla till dubbelprov, utan möjlighet att reparera skadan efter lördagen....
På väg ned till första såten var jag därför extra noggrann med fotgåendet. Vi gjorde många halvhalter, halter och vändningar för att skärpa upp följsamheten. Och det hjälpte! Positionen och följsamheten var till och med bättre än på lördagen! På den första såten stod vi i skogsbrynet ut mot vattnet, med strandängar där gömslen var utplacerade för skyttarna. Återigen väldigt jaktligt! Här fick vi markeringar och dirigeringar och Oban gjorde en faktiskt helt felfri insats. Puuuh!
Den andra såten har jag ingen bild på, men här jagade vi vidare längs med strandängen. Liksom på lördagen gick denna andra såt över spaniel. Oban fick en lång markering i strandbrynet och här uppstod en mindre rolig situation. När han var i höjd med området blåser ett näckrosblad upp ute på vattnet och jag riktigt ser hur Oban är helt klar över att det är en skammad and som ligger och flaxar.. "Den ska bara in. I'm a hero. Kan själv". Suck. Här blev det inte direkt en spik på markeringen således, utan jag fick övertyga honom om att jag hade bättre koll på var dummyn låg och joysticka honom dit innan den kom in.. Skithund :P
Efterföljande apport kom in utan större svårigheter, men ändå var känslan inför tredje såten i botten..
Den tredje såten hade vi nämligen konstaterat var bland det svåraste vi någonsin skådat när vi var publik på förmiddagen.. På bilden ovan ser ni markerna. Hundarna ställdes upp på linje i skogsbrynet till höger, vartefter det gick en drive med flera skyttar/kastare i hagmarken på andra sidan vattnet. Sedan skulle hundarna skickas på anvisade apporter. Bland alla markeringar! Här hade vi på förmiddagen enats om att totala mardrömmen vore att skicka sin hund på en dirigering samtidigt som någon av de andra förarna började styra sin hund och blåsa signaler.
Mardrömmen inträffade.
Det har gått ett antal kast på andra sidan och domaren anvisar mig en särskild apport. Jag skickar Oban och när han är en bit ut i vattnet på en rak och fin linje på väg mot målet kommer en serie av stopp- och inkallningssignaler från en förare i den andra gruppen. Oban tog varenda signal perfekt, vilket var hemskt. Det var ju inte mina signaler - och det förstörde vår linje. På vatten, där det finns en enorm tröghet i fart, vändningar och riktningar jämfört med på land. Efter Tullgarn (när min hund gick ur hand som det så fint heter) sa jag att det var som att köra bil i 90 km/h utan ratt. Nu var det som att stå maktlös och se sin hund bli radiostyrd av någon annan, helt utan att kunna påverka. Han tog den andra förarens stoppsignal - och jag tryckte på med ett UT. Han tog den andra förarens inkallningssignal och vände hem - och jag tryckte på med ett UT. Ett antal gånger...! Till slut kom han över på andra sidan, men tyvärr hade han helt tappat kurs, så jag fick styra honom fram till området och dummyn kom in. Domaren såg min totala desperation (ja, jag hade tårar i ögonen och tänkte slänga västen på marken och gå till bilen) och lugnade mig med att hon såg vad som hände. Sedan fick jag en chans på ytterligare anvisningar, när det var tyst och lugnt, vilket gick bättre. Fast stunsen och lyhördheten hade fått sig en påtaglig törn. Inte så konstigt när han hade fått minst 10 signaler som jag bett honom strunta i, därav reparation av signaler och tecken på vatten idag, tisdag.
Såten avslutades med ett FYRVERKERI och DRIVE DE LUXE! Det gick ett antal skott och kast och "grevens hund" kom knallandes över hagen framför linjen med starthundar! :) Därefter skulle vi skicka över hundarna på ett självständigt sök. Här gjorde Oban en strålande insats! Han tog för sig i "korvgrytan" med dummies, både i vatten och på land.
Sista momentet var ett riktat sök i strandkanten på den sida där vi stod. Oban var bra sugen på att simma över till andra sidan och hjälpa hundarna som avslutade söket där, men med långsamma handtecken och närsökssignal tog han hem den sista apporten som lagts ovanpå en stor sten som han fick hoppa upp på för att komma åt. Tack Roger Philips för att vi tränade på det hos Meadowlark i påskas! Fåglar landar ju inte alltid på marken, utan det gäller att näsan är med även på höjden :)
Dagen och provet avslutades med en prydlig viltparad inför domarkritiken. Här fick vi vårt sjätte (6:e) raka 1:a pris! Bästa, finaste, älskade hund! Vilken insats, med mig som rookie dessutom!
Här följer domarkritiken från lördag respektive söndag:
Sammanfattande kritik Leif:
"En arbetsvillig hane med stor kapacitet, löser i bra kontakt med föraren provets alla delar"
Sammanfattande kritik Carina:
"En arbetsvillig hane med goda retrieveregenskaper, som i god kontakt med sin förare löser provets alla delar på ett tilltalande sätt"
Om jag själv ska sammanfatta vad jag är mest nöjd med från helgen blir det:
Insatsen räckte till ett 1:a pris för Linnea och mig! Även Maria Björklund och Deco fick ett 1:a pris på lördagen!
SÖNDAG
På söndagen gick vi ut på eftermiddagen, nu för domare Carina Asp. Att se upplägget under förmiddagen var värdefullt, men gjorde mig dessutom duktigt nervös, då jag såg svårigheterna. Att därtill veta att vi dittills hade fem raka 1:a pris på våra B-provsstarter gjorde att det helt plötsligt blev allvar. Och när bästa Bosse och Märta, som i mina ögon var värda ett 1:a pris, dömdes hårt pga lite orolighet vid sidan var jag säker på att det skulle gå åt skogen.
Jag känner Oban vid det här laget och jag vet att jag egentligen behöver "ta hem honom" efter varje start eller jakt. En tävling där det inte går att påminna om att fot är fot osv. gör att hornen växer ut och jag grämde mig över den dumma idéen att anmäla till dubbelprov, utan möjlighet att reparera skadan efter lördagen....
På väg ned till första såten var jag därför extra noggrann med fotgåendet. Vi gjorde många halvhalter, halter och vändningar för att skärpa upp följsamheten. Och det hjälpte! Positionen och följsamheten var till och med bättre än på lördagen! På den första såten stod vi i skogsbrynet ut mot vattnet, med strandängar där gömslen var utplacerade för skyttarna. Återigen väldigt jaktligt! Här fick vi markeringar och dirigeringar och Oban gjorde en faktiskt helt felfri insats. Puuuh!
Den andra såten har jag ingen bild på, men här jagade vi vidare längs med strandängen. Liksom på lördagen gick denna andra såt över spaniel. Oban fick en lång markering i strandbrynet och här uppstod en mindre rolig situation. När han var i höjd med området blåser ett näckrosblad upp ute på vattnet och jag riktigt ser hur Oban är helt klar över att det är en skammad and som ligger och flaxar.. "Den ska bara in. I'm a hero. Kan själv". Suck. Här blev det inte direkt en spik på markeringen således, utan jag fick övertyga honom om att jag hade bättre koll på var dummyn låg och joysticka honom dit innan den kom in.. Skithund :P
Efterföljande apport kom in utan större svårigheter, men ändå var känslan inför tredje såten i botten..
Den tredje såten hade vi nämligen konstaterat var bland det svåraste vi någonsin skådat när vi var publik på förmiddagen.. På bilden ovan ser ni markerna. Hundarna ställdes upp på linje i skogsbrynet till höger, vartefter det gick en drive med flera skyttar/kastare i hagmarken på andra sidan vattnet. Sedan skulle hundarna skickas på anvisade apporter. Bland alla markeringar! Här hade vi på förmiddagen enats om att totala mardrömmen vore att skicka sin hund på en dirigering samtidigt som någon av de andra förarna började styra sin hund och blåsa signaler.
Mardrömmen inträffade.
Det har gått ett antal kast på andra sidan och domaren anvisar mig en särskild apport. Jag skickar Oban och när han är en bit ut i vattnet på en rak och fin linje på väg mot målet kommer en serie av stopp- och inkallningssignaler från en förare i den andra gruppen. Oban tog varenda signal perfekt, vilket var hemskt. Det var ju inte mina signaler - och det förstörde vår linje. På vatten, där det finns en enorm tröghet i fart, vändningar och riktningar jämfört med på land. Efter Tullgarn (när min hund gick ur hand som det så fint heter) sa jag att det var som att köra bil i 90 km/h utan ratt. Nu var det som att stå maktlös och se sin hund bli radiostyrd av någon annan, helt utan att kunna påverka. Han tog den andra förarens stoppsignal - och jag tryckte på med ett UT. Han tog den andra förarens inkallningssignal och vände hem - och jag tryckte på med ett UT. Ett antal gånger...! Till slut kom han över på andra sidan, men tyvärr hade han helt tappat kurs, så jag fick styra honom fram till området och dummyn kom in. Domaren såg min totala desperation (ja, jag hade tårar i ögonen och tänkte slänga västen på marken och gå till bilen) och lugnade mig med att hon såg vad som hände. Sedan fick jag en chans på ytterligare anvisningar, när det var tyst och lugnt, vilket gick bättre. Fast stunsen och lyhördheten hade fått sig en påtaglig törn. Inte så konstigt när han hade fått minst 10 signaler som jag bett honom strunta i, därav reparation av signaler och tecken på vatten idag, tisdag.
Såten avslutades med ett FYRVERKERI och DRIVE DE LUXE! Det gick ett antal skott och kast och "grevens hund" kom knallandes över hagen framför linjen med starthundar! :) Därefter skulle vi skicka över hundarna på ett självständigt sök. Här gjorde Oban en strålande insats! Han tog för sig i "korvgrytan" med dummies, både i vatten och på land.
Sista momentet var ett riktat sök i strandkanten på den sida där vi stod. Oban var bra sugen på att simma över till andra sidan och hjälpa hundarna som avslutade söket där, men med långsamma handtecken och närsökssignal tog han hem den sista apporten som lagts ovanpå en stor sten som han fick hoppa upp på för att komma åt. Tack Roger Philips för att vi tränade på det hos Meadowlark i påskas! Fåglar landar ju inte alltid på marken, utan det gäller att näsan är med även på höjden :)
Dagen och provet avslutades med en prydlig viltparad inför domarkritiken. Här fick vi vårt sjätte (6:e) raka 1:a pris! Bästa, finaste, älskade hund! Vilken insats, med mig som rookie dessutom!
Här följer domarkritiken från lördag respektive söndag:
Sammanfattande kritik Leif:
"En arbetsvillig hane med stor kapacitet, löser i bra kontakt med föraren provets alla delar"
Sammanfattande kritik Carina:
"En arbetsvillig hane med goda retrieveregenskaper, som i god kontakt med sin förare löser provets alla delar på ett tilltalande sätt"
Om jag själv ska sammanfatta vad jag är mest nöjd med från helgen blir det:
- Stadgan
Trots att provet var väldigt jaktligt med många retningar både i skott och kast samt konkurrens från andra hundar på linjen var Oban stadig och fast. Fast, det här är en färskvara och nu vill jag absolut skapa situationer där jag får anledning att befästa position och uppförande. - Samarbetsförmågan
Under hela helgen (med undantag för den skammade anden, dvs näckrosbladet på andra såten dag 2) var lyhördheten och följsamheten i det närmaste omedelbar. Oban tog signalerna och anvisningarna omgående och sorterade fint bort störningar. Note to self är att fortsättningsvis använda stoppsignal, oavsett om jag ska kalla in eller lägga ned för att jaga, för att ta kontakt innan jag ger ett direktiv. - Självständigheten
Framförallt i söket visade Oban på sin stora självständighet i att täcka mark och jaga effektivt med hög motivation. Även i de riktade skicken fungerade nya drillsignalen för "jaga-där-du-är-framme" fint - i kombination med stoppsignal ska sägas. Det ska jag komma ihåg till A-proven, för när dragningen är så stark behövs ett stopp för att ta ned farten, ta kontakt och skapa fokus. - Uthålligheten
Trots omfattande prov på 3,5 timme i bitvis tuff terräng över två dagar såg jag inga tecken på avmattning, varken fysiskt eller mentalt. Oban höll för prövningen och visade sin styrka! Särskilt beundransvärt efter diarré, fasta och skonkost så sent som på torsdagen..!
Återigen tack provledning, funktionärer och domare för en fantastisk helg!
Tack även till resesällskapet Linnea och Scott samt Yvonne och Peg. Stort grattis till Linnea och Scott (kolla bloggen så ser ni fler bilder från helgen) som nu också har tre 1:or i EKL och är klara för det praktiska!! Duktiga ni! Grattis även till de andra förstapristagarna på söndagen, däribland Maria Björklund och Ingela Funck! Bra jobbat! Många framgångar för Östra på Alfta! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar