Avel - eller förökning?

Nu när jag inte representerar SSRK Östra längre - och det därmed inte finns risk för att någon blandar ihop min personliga uppfattning med något jag företrädde genom min roll i styrelsen - kan jag ta bladet från munnen och skriva det jag tänkt på och funderat över länge.

Nämligen – vart är vår avel på väg?

Jag skriver detta väl vetandes att jag kommer göra mig impopulär. Att jag genom att vädra känsliga och infekterade frågor kommer framstå som besvärlig. Fast precis som i tragedin kring Charlie Hebdo är ordet fritt. Och här kommer mina tankar och funderingar. För fastän jag inte kan någonting om avel eller genetik finns det anledning att undra över vart vår avel är på väg. Om än med risk för feltolkningar, faktafel och att jag använder begrepp felaktigt, just för att jag inte besitter någon kunskap i ämnet. Så - kommentera gärna och enlight me! Jag ser fram emot en utvecklande och givande debatt.

Ett förtydligande innan jag sätter igång: Med avel här syftar jag uteslutande på genetisk nedärvning, inte påverkan genom miljö och yttre faktorer som tikens uppfostran eller valpköparens förmåga.



Av de svenska uppfödare jag kommit i kontakt med under mina fem (5) år i retrievervärlden respekterar jag och känner förtroende för en handfull. Denna handfull gör i mina ögon medvetna val och omfattande efterforskningar för att nå önskade resultat i sin avel. Därtill finns det ett antal som jag inte alls känner till och inte kan uttala mig om. Dessvärre finns det dock ett antal så kallade uppfödare, som gör mig både förskräckt, beklämd och bekymrad.

Vilket får mig att fundera: Vad gör någon till en uppfödare egentligen? Och vad sysslar dessa uppfödare med? Är det avel eller ren förökning? Bedriver de målmedveten avel med syfte att förbättra rasen eller är det ekonomiska drivkrafter som ligger bakom?

Kan jag då mindre än någon som bestämmer sig föda upp hundar och därmed blir uppfödare? Med viss självinsikt och ödmjukhet är mitt direkta svar givetvis mindre. Fast när jag ser mig omkring börjar jag undra.
Detta då det finns både stora och små uppfödare av jaktlabradorer i Sverige som avlar på uppenbara defekter i form av oönskade egenskaper. Jag skulle kunna lista ett antal exempel på hundar som gått i avel med egenskaper som är olämpliga att föra vidare, men jag nöjer mig med själva defekterna t ex:

• Pip och gnäll
• Viltvägran
• Viltbehandling, hård i munnen
• Ovilja att gå i vatten
• Temperament och tillgänglighet t ex skärpor eller rädslor
• Bristande jaktlust, framförallt uthållighet, dådkraft, självständighet

Det pratas om hur viktigt det är att vi värnar det jaktliga. Att domare ska jaga själva. Att proven ska efterlikna jakterna. Det är bitvis hetsjakt på sociala medier i vår iver att värna det jaktliga och förkasta - och faktiskt smutskasta - allt som inte är jaktligt. Det pratas om att dela klubbar och renodla verksamheter. Sammantaget är det knappt acceptabelt att ens äga en jakthund om du inte är skytt med egna jaktmarker och fäller minst ett tusental vilt för egen bössa per säsong.

Ändå avlar vi på linjer där vi tappat viktiga jaktegenskaper som till exempel dådkraft, självständighet och underull. Hur hänger det ihop? Om nu det jaktliga är det viktigaste av allt?

Det är sannolikt fler än jag som noterat att erkänt duktiga A-provshundar inte klarar av ett självständigt sök på ett B-prov. Hur klarar en sådan hund av ett långt och tungt eftersök i vassarna på en andjakt? Eller att många hundar fryser när de jobbar i kalla vatten kyliga dagar i slutet av jaktsäsongen för att de saknar underull.

Hur blev det så här? Är inte det ett resultat av vår avel? Och vad gör vi för att ändra på det? Sker det någon medveten målinriktad aktivitet för att komma bort från detta?

Nu stod även pip och gnäll på min lista över de oönskade egenskaper det emellanåt avlas på. Hur många valpköpare har inte fått höra att det - ljud - inte är genetiskt nedärvt utan något de själva framkallat? Just pip och gnäll är säkert en egenskap som i större utsträckning av andra påverkas av både arv och miljö, men varför avlar vi på djur som har pip och gnäll i sig när det får sådana katastrofala konsekvenser?

Dagens avel tycks dessutom i många fall fokusera på enskilda egenskaper i den utsträckningen att vi tappar helheten. Här tänker jag t ex på tillgänglighet och temperament hos hundarna. I vår iver att hitta exotiska linjer bär vägarna ofta till England, retrieverns stora arena och hemland. Inget ont om de engelska linjerna. Men hur många uppfödare säljer valpar till köpare som har sina hundar i en hundgård och tar ut dem en halvtimme om dagen för träning? Är inte den dominerande köparen istället en ganska vanlig svensk familj som bor i villa eller lägenhet och där hunden, förutom att prestera på prov och jakter, också ska fungera i en vardag med allt vad det innebär - vilket tarvar en större bredd än hos de utpräglade jakthundarna som hålls i England?

Borde inte vår svenska avel anpassas till vår marknads faktiska behov? För vad händer med en ”hundgårdshund” som utsätts för stress och situationer i ett vanligt familjeliv? Eller vad händer med en hund med alltför mycket energi och stresspåslag som hamnar i oerfarna händer? Har inte uppfödarna ett ansvar här? Att avla på sådant som målgruppen, dvs vi köpare, klarar av att hantera?

Som en parantes vore det intressant att se om antalet omplaceringar har ökat och också vilken orsak som ligger bakom. Det är säkert enkelt att förkasta en omplacering som att det är fel på valpköparen, men en seriös uppfödare borde fundera över 1. Vilka valpköpare de vill sälja till, för att 2. Fastställa vilka egenskaper de vill föra vidare med just sin avel och sedan 3. Identifiera de avelsdjur som är lämpliga att använda.

Gör alla uppfödare det? Eller är det viktigare att prångla ut X antal kullar per år för att bidra till hushållskassan? Och återigen, är det då en målmedveten avel – eller snarare ren förökning till följd av ekonomiska incitament?

Att det avlas på tidigare nämnda defekter och oönskade egenskaper talar tyvärr för det senare.

Vidare, är linjer viktigare än faktiska egenskaper hos avelsdjuret? Jag tar detta som ett exempel då jag ett antal gånger fått höra att Oban har ointressanta linjer, som inte är attraktiva i aveln. 

Låt oss då jämföra med en bransch där det finns pengar i aveln. Nämligen hästar och svensk travsport. En bransch där aveln gjort fantastiska framsteg, där de också frågar sig själva om gamla sanningar gäller i en ny tid.

På http://www.kgb.se/uploads/files/HI_1-13-offspring.pdf  går det att läsa följande om avel inom travsporten (fritt klippt från artikeln):

I VERKLIGHETENS AVEL KAN VI SE
att gamla, på sin tidstarka mödernestammar
mer eller mindre planat ut i betydelse.

FÖRMODLIGEN SPELADE BEGREPPET STOLINJE
en annan roll förr i tiden. För 50 år sedan
– eller tidigare – var den genetiska variationen
i avelsmaterialet oändligt mycket större än
idag. Och visst är det enklare att lita till ett samlande
begrepp som mödernelinje än att behöva djupdyka i
och värdera varje individs för- och nackdelar?

VAD BETYDER DÅ INDIVIDEN SJÄLV?
I genomgången av alla våra Elithingstars mödernen
(24 st.), finner vi att dessa enastående förärvare
kommer ur mödernen av mycket
skiftande kvalitet. Ett toppmöderne är inte en
garanti för en förärvning på Elitnivå. I flera fall
har våra Elithingstar trotsat föreställningen att
ett toppmöderne är en nödvändig förutsättning
för en blivande toppförärvare. Däremot
kan man tydligt se att i princip alla Elithingstarna
har mycket stark individuell karaktär/utstrålning
– inga dussinhästar här, inte! – och
att alla i princip har prestationsförmåga av yppersta
klass.

INDIVIDENS EGENSKAPER ÄR I DERAS FALL MYCKET MER UTSLAGSGIVANDE ÄN SJÄLVA MÖDERNET.

Var finns då arvbarheten hos hundar? I det enskilda avelsdjurets egenskaper eller i linjerna? Här blottar jag min okunskap igen. Jag har inte svaret. Men att döma av det jag fått höra vad gäller avel i retrievervärlden är linjerna av större betydelse än avelsdjurets egenskaper.

På https://www.menhammar.com/Avel/Avelshingstar/ finns Menhammar Stuteris (en av Sveriges genom tiderna mest framgångsrika uppfödare av travhästar) avelshingstar. Hingstar som själva har startat och presterat i tävlingssammanhang, där resultaten också påverkar avgiften för språng och levande föl. 

Av detta, tillsammans med den andra artikel jag refererar till, gör jag tolkningen att det, i hästvärlden och travsporten, är viktigt med individens enskilda egenskaper hos avelsdjuret. En tolkning som stärks av att resultaten i de flesta fall också går hand i hand med priset för att använda hingsten.

Medan det i retrievervärlden – tydligen – har större betydelse att exotiska linjer korsas.
Hur hänger det ihop? Skiljer sig genetik och nedärvbarhet så mycket mellan hästar och hundar, för beakta att jag inte alls berör miljö som t ex tikens uppfostran av valpen här? Eller har hästaveln, kanske till följd av att det är mycket större ekonomiska värden i omlopp, kommit längre än hundaveln i att forska på vilken avel som ger resultat?

Här stöter jag på ytterligare patrull i mitt resonemang och mitt försök att förstå. För fastän att det i retrievervärlden inte finns några pengar att prata om varken i avel eller i prispengar på prov och tävlingar, verkar ju onekligen stora delar av uppfödningen handla om just pengar. Hur förklarar vi annars att det faktiskt förekommer en ganska omfattande avel på enskilda avelsdjur med oönskade egenskaper? Att uppfödare underlåter att informera om dessa egenskaper eller att berätta om sjukdomar?

Det korta svaret är kanske grundregeln i marknadsekonomi. Finns det en efterfrågan, vilket det uppenbarligen gör för vi valpköpare köper ju hundar, kommer det fortsätta avlas på och hycklas kring oönskade egenskaper och sjukdomar.

I nästa inlägg tänker jag utveckla mina funderingar om vad vi avlar på med avseende på hur vi viktar och värderar enskilda och sammanlagda egenskaper jämfört med hälsa, och just sjukdomar, hos våra avelsdjur.

För vad händer om vi i vår iver att enbart avla på hälsa och linjer faktiskt tappar bort de egenskaper vi önskar hos våra jakt- och familjehundar? Vad har vi då för jakthundar i framtiden och hur kommer våra svenska förmågor stå sig internationellt i konkurrens med utländska ekipage?