Något i snön - eller något i näsan?

Husse ska till Åland över helgen för att ta hand om bryggan som blåst i land efter Dagmar, så planen var att rasta Oban innan vi åkte till Norrtälje för vidare sällskap med familjen Levin. Normalt går det att ställa klockan efter dagens tredje "nummer två", men idag var det mycket som distraherade - i näsan.

Efter en snabb middag i Norrtälje  påminde Oban om att det var dags att gå ut, men inte heller denna gång lyckades det. Gjorde ett nytt försök när vi kom hem och han körde den välbekanta snurren tre gånger, utan resultat.

Är hönsmamma, ja, men ville ändå ge honom chansen så kvällens sista rastning blev en förstärkt tur. Hunden, som normalt har mest spring i benen och vill leka och busa, var som uppslukad av att spåra. Sett till den yta han täckte och systematiskt gick igenom kan det omöjligtvis ha varit en - eller ens flera - löptikar. Utan det var som att det låg korv- och köttbullelukt överallt.. Som besatt snusade han runt i säkert en kvart, innan han slutligen kom till ro och uträttade sina behov. Och då - blev han som vanligt, rusade som en tok med massor av spring i benen och uppmanade till lek. Skumt.

Fick även ett intressant prov på dådkraften :) Kom uppifrån en slänt och längs med en bilväg mot en vit bakgrund av snö, stod en vit skåpbil med en svart fotostripning, som föreställde en byggjobbare i full mundering. Upptryckt över hela skåpbilen var storleken cirka tre gånger större än en vanlig människa. Såg faktiskt ganska läskig ut även för mig (innan jag själv såg att det var en bil med tryck), då gestalten och axlarnas position samt hjälmen gav ett hotfyllt intryck och då bilen försvann mot snön, vilket gjorde att gubben framträdde. Oban stannade kort, spände upp sig, satte svansen i vädret och rusade fram med viftande svans för att ta itu med utmaningen. Inget problem att avreagera heller. Om det ens var någon avreaktion...

Ingen skärpa. Men en härlig bild. Oban och Arrac, sommaren 2010.