tisdag 29 oktober 2013

Tillbakablick

Promenad i Ursvik ikväll. Knappa fyrtio minuter fritt fläng med lite kurragömma för att påminna om att det är bra att ha koll på mig och inte ha alltför stor radie i mörkret.. Sedan två tuggben medan jag fick beta av lite jobb.

Valde en bild från Unghundsderby juni 2011 kvällen till ära. Vår första start. Vårt första besök på ett retrieverprov överhuvudtaget. Vi hade inte sett varken A-, B- eller C-prov (har fortfarande inte sett något A-prov). Oban var inte 14 månader fyllda. Mitt mål var att inte 0:a på någon ruta, vilket inte hade varit osannolikt då han gärna knallade allt som oftast i den här åldern (han skulle gärna knalla än idag och det är upp till mig att vara förberedd och förekomma..) Vi 0:ade inte på någon ruta, utan landade någonstans i mitten av resultatlistan. Minns faktiskt inte, men jag tror att vi skrapade ihop 66 poäng. Det har hänt en del sedan dess... :)

När jag skapade bloggen i augusti 2011 efter 1:an i NKL B-prov och döpte den till "följ Oban från NKL och framåt" var jag lite osäker. Var det kaxigt att indirekt hävda att vi skulle komma längre än till NKL? Skulle vi klara av högre klasser? Skulle någon tycka att jag tog ut något i förskott? 

Någon gång kanske jag kan börja njuta och sluta bekymra mig om vad andra tycker. Men det är en egen resa. En resa parallellt med den jag gör med Oban - där vi utvecklas och lär oss tillsammans. Där vi gör det vi trivs med, där vi väljer sådant som är roligt för oss, där vi gör våra egna val och prioriterar det som har verklig betydelse. För oss. Oavsett vad andra tycker.




4 kommentarer:

  1. Härlig läsning, ni är så duktiga! Ja nu är det mörkt på kvällarna. Ska vi ses och ta en kvällsprommis nån kväll?
    //Annika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gärna! Som sagt på FB - vi hörs inför nästa vecka!

      Radera
  2. Ja och vad det har hänt mycket på kort tid! Oban är 3år och ni har redan kammat hem en 1a i Elitklass. Ni blir medbjudna på massa roliga jakter, det finns folk som hållit på dubbelt så länge som er som aldrig får komma med.

    Jag har haft kursare som fortfarande står och stampar på samma ställe, år efter år. Det spelar många gånger ingen roll hur mycket dom faktiskt vill. Man måste gå in för det, ha en hund som man får team-känslan med.

    Man får vara kaxig, ibland har man faktiskt rätt till det :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack söta Zara. Du har rätt - vi har haft förmånen att vara ute mycket och få komma med i olika sammanhang, vilket vi är väldigt tacksamma för!

      Radera