Dubbla premiärer..!

IIdag har vi gjort dubbla premiärer:

• Premiär på A-prov
• Premiär med en 0:a i raden på ett officiellt prov

I förnuft och logik är jag väl införstådd med att precis allt kan hända på A-prov och att en 0:a kan ha en helt annan innebörd än en 0:a på B-prov eller WT. Men känslomässigt är det oerhört tungt, det är jag den första att medge. Just för att precis allt kan hända - och verkligen gjorde det.

Det här kommer aldrig synas i raden, men här är min berättelse av vägen mot en 0:a.

Jag drog nummer 1 och när jag fick innebörden förklarat för mig kändes det bra. Vi skulle således inleda som första hund på första såten. Här ställde vi upp strax efter att skyttet påbörjats och ganska snabbt fick jag vår första apport. En ganska enkel markering på kort avstånd. Dock i springvatten med bladvass och tung terräng samt en skammad, men apporten kom in. Likaså apport nummer två som var ungefär likadan, vartefter vi fick flytta upp till den grupp som gick för den andra domaren. Här blev det en hel del väntan på linjen till dess vi anvisades en dold dirigering i ett område där Oban inte sett något falla (iom att vi kom senare till denna grupp). Uppskattningsvis ca 100 meter nedför kalhygge, över väg förbi bilar och skyttar, upp på nytt kalhygge och fram till området. Linjen blev perfekt och med drillsignalen jagade han fint av området och kom in med en fågel. Duktiga hund! Kul att se att linjer och drillsignalen fungerar under jakt.

På den andra såten var vi enda ekipage med tre apporter, varför vi fick vänta ganska länge innan det blev vår tur. Här anvisades vi först ett område för att ta in en skammad, vilken kom in. När de andra hundarna var klara var det dags för den femte apporten. Nu med lite större svårighet i anvisning och dirigering. Oban skulle ut till en specifik udde av vass där det fallit åt båda håll. Här skickade jag slarvigt med resultatet att Oban föll av längs med kanten, varvid jag fick ta in, blåsa stopp och lägga ut. Sedan gick han fint mot anvisat område och tog in apporten. Lärdom här var att inte skicka rakt mot linjen, med risk för att falla i vind och få dragning till stranden - utan istället skicka rakt ut, få viss avdrift i vind och kompensera med tecken vid behov.

På sista såten inför 6:e apporten var vi fem hundar kvar. Nu kom katastrofen, men vad jag försöker ta med mig från dagen är att vi var en bland dessa högt meriterade hundar, som är två till tre år äldre än Oban och med erfarna förare som Lena BK, Tomas S, Helena L och Maria S. En ära bara att få vara med på sista apporten tillsammans med dem. Och därav ett stort fall att misslyckas så kapitalt.

Här stod vi uppe på en äng under skyttet som skedde från flottar ute på vattnet. Hundarna hade således bara sett fåglar falla på vattnet mellan klockan 13 och klockan 18 (på ett ungefär från där vi skickade). När det var vår tur anvisas jag en fågel i vassen ca klockan 10-11. Inga problem för Oban som kan ta tighta störningar normalt. Tänkte jag. Till dess jag hade honom ca 25 meter ut på vattnet och han får syn på en skammad and klockan 13 som han dessutom får i vind. Öga, näsa och egen vilja stod sig starkt gentemot pipan. Oban såg ingen anledning alls att ta varken stopp- eller inkallningssignal. Han hade ju full koll på den skammade fågeln.

Bra rent jaktligt. Katastrof provmässigt. Med facit i hand skulle jag inte lagt honom på en linje klockan 12, vilket jag gjorde för att undvika att tappa honom i vassen direkt (då jag såg vassen som en stor störning), utan jag skulle skickat tightare mot vassen - just för att undvika störningarna ute på vattnet (som jag felaktigt inte uppfattat som störningar..)

Resultatet av mitt misstag var att Oban gick ur hand och 0:an var ett faktum.


Vad tar jag då med mig från dagen? Förutom maktlöshet och en visshet i att jag måste komma åt det här problemet med dirigerbarhet på vatten under jakt? Att jag har en hund som håller och kan gå vidare till sista apporten tillsammans med tidigare nämnda ekipage. Att Oban är en riktigt bra jakthund som tog hem både A+ och A-apporter på sitt första A-prov, även om det inte var extrema avstånd eller svårigheter. Att han har en god viltfinnarförmåga och löser uppgifterna under dagen (förutom den sista). Att jag måste få erfarenhet och lära mig läsa situationen för att kunna hjälpa min hund oberoende av svårigheter och störningar. Att vi behöver jobba på maktbalansen för att skapa samma känsla på vatten som på land, oberoende av om det är på vilt under jakt eller på dummies.

Det senare lär jag få anledning att återkomma till... Så här första timmarna efter provet landar lösningen som analyserats fram tillsammans med Linnea och Zara i att skapa situationer med störningar i kombination med nolltolerans och "nagel i ögat" i alla sammanhang, i vardag som under träning. Därtill har jag en parallell plan..


Tack till provledning, markägare, jägare och skyttar för en trevlig och välordnad dag!

Stort grattis till dagens pristagare, med Lena och Jill i spets som nu kan titulera sig A-provschampion! Tack Linnea för som alltid trevligt sällskap och stöd!!