Orättvis

Idag var jag inte schysst mot min hund, utan orättvis..

Han, den bästa, som brukar leverera och kompensera för min nervositet fick en "nu gör du det här annars blir jag besviken på dig"-uppladdning. Istället för den normala uppvärmningen där vi teamar upp, stämmer av och laddar för att lösa uppgiften gemensamt, begärde jag att han skulle prestera och lade över pressen på honom.

Det kom igen..

Visst, jag kanske tog uppgiften på för lite allvar, det kan jag väl medge. Jag hade inställningen att sköter han dagen som han gjort sina sex (6) B-prov, sitt KKL, sitt A-prov och sina jakter så ska vi väl klara ett praktiskt prov. Oban är ju stadig, kan sortera, låter sig styras och är självständig i sitt jagande med en god viltfinnarförmåga.

Fast med facit i hand gjorde nog avsaknaden av den extremt extroverta nervositet, som både Oban och jag är vana vid, att det blev total pannkaka istället. Jag var nog ändå nervös, men vände det inåt och istället för att agera som normalt lade jag över kraven på Oban.

Jag hade räknat med att han skulle knalla eller gå ur hand, varför den begränsade uppladdning jag ändå gjorde handlade mer om "nagel i ögat" än normal avstämning som inför prov eller tävling. Dåligt av mig att inte ge min bästa vän förutsättningar för dagen - och att därtill lägga på honom en helt ny press i en situation där han verkligen skulle leverera. Inför ett championat.. 

Vad hände då? Jo, det som aldrig har hänt förut. Det låter som en klyscha, men efter fyra B-prov på vilt, ett KKL och ett A-prov samt ett antal träningar och jakter på vilt kan jag ärligt och uppriktigt säga att det aldrig har hänt förut. Det har aldrig ens varit i närheten. Oban har snarare varit lös i munnen och jag har fått jobbat med greppet och "håll fast". Jag minns det mycket väl inför Unghundsderbyt 2011 när jag gråtfärdig pratade med Yvonne för att han släppte dummyn innan avlämning på träning.

Idag tryckte han viltet.

Inte så att det var någon skada på filéerna eller syntes något utanpå. Men vid en närmare undersökning var något revben intryckt. Det syns inte vid inleveransen och finns inte ett hårt grepp vid avlämningen, utan sker antagligen vid upptaget. Det hände tyvärr inte bara på första såten, utan även på den andra, varför vi inte blev godkända.

Efter den andra såten var jag således redo att kasta in handduken för gott. Jag var så fruktansvärt besviken och kände att detta var ett hopplöst och omöjligt problem som vi inte skulle kunna komma tillrätta med. Det hade varit mycket lättare med en knallning eller olydnad. Något konkret att träna på. Inte något som "aldrig hänt förut". Jag började tänka rallylydnad och viltspår. Jag ville inte överhuvudtaget stanna kvar, utan skulle helst åkt hem för att slicka mina sår. Fallet från framgångar med sex raka 1:or på B-prov till en nolla på A-prov och ett icke godkänt praktiskt blev enormt. Det blev lite mycket tillsammans med allt annat i tillvaron just nu…

Men, tack vare en väldigt förstående och pedagogisk domare, bästa parkamraterna Linnea & Scott samt stöttande apportörer kom jag ändå tillbaka efter samling inför den tredje såten. Efter lite tårar ska tilläggas..

På den tredje såten var han som vanligt min bästa, finaste Oban! Han markerade, han gick på skammat, han tog anvisningar och sökte självständigt. Och viltet kom in i rätt kondition! Bästa hunden! Det här, den tredje såten, blev en vändning. Från nattsvart mörker och tankar om att aldrig mer starta på prov eller jaga, såg jag hans kvaliteter och styrkor igen. Otroligt skönt! Hade den tredje såten fortsatt i samma trend som de två första hade jag vikt ner mig helt. Nu ser jag ändå ljuset.

För vad kan jag då dra för slutsatser av dagen?

Ja, att jag må ha en stark hund som i normala fall kompenserar för min nervositet och mina brister - men som inte tar skit. Det vill säga skit i den mening att jag oberättigat trycker en nagel i ögat på honom och ställer orimliga krav, utan att själv leverera. Därtill ska jag återgå till min normalt mer ödmjuka framtoning. Allt kan verkligen hända och det var ett misstag att ta för lätt på tillfället för dagen. Vi behöver tydligen båda två mina klena nerver för att vi ska prestera på topp… Fast i balans och inte överstyr.. Därutöver har jag ytterligare två tänkbara förklaringar (läs: ursäkter) till att det som aldrig hänt hände. 

Dels konkurrensen från Scott. Som bästa tränings- och tävlingskompisar uppstår en något osund konkurrens, vilken jag också påtalat sedan vi fick veta att vi skulle starta på samma prov. Jag såg det på Alfta där vi gick i par och Oban var onödigt mycket på tå och jag har sett det på träning. Mina farhågor här handlade om en knallning, varför jag var extra mycket pain in the XXX på Oban i detta avseende inför och under dagen.

Därtill tror jag att förra helgen kan ha satt sina spår. Det är klart att en hund ska klara av att matte eller husse skickar en annan hund på jakt. Men som ensambarn kan jag ändå förstå känslan hos Oban när någon annan helt plötsligt får ta "hans apporter". Förra helgen körde jag Jugge på några såtar, bytte hundar och körde båda parallellt. Här kan det ha byggts upp en ackumulerad stress i fråga om att "idag ska jag ta varenda apport - de är mina!"

Vad vet jag. Jag har inte sett eländet förut och jag famlar så klart efter varenda tillgänglig ursäkt och förklaring.. Och landar då i slutsatsen att det här var nyttigt. Domaren berättade att Oban till 92% gjorde allt rätt, vilket jag vill försöka fokusera på. Jag lärde mig en hel del om mig själv och mig själv i relation till min hund. Det kanske dessutom var det allra bästa sett till att undvika skitsnack om förutsättningar i form av provplats, domare etc. då jag startade på en gård där jag apporterar och dessutom under en relativt liten jakt. Allt har sin mening sägs det ju.

Oavsett. Stort tack till markägare och jägare som lät oss pröva våra hundar, till domaren som gjorde en fantastisk insats, från första information per e-post till introduktion för dagen, jaktligt och etiskt förhållningssätt och pedagogisk approach och bra tips!


Nu funderar jag faktiskt på en viloperiod. Det blir ändå en intensiv period jobbmässigt under några dagar och sedan åker jag till Seattle i tjänsten, så varför inte vila helt i två veckor och bara ha kul och njuta av varandra innan det är dags för nästa prestation?