Att vila. Eller att inte vila..

Tur att de tar hand om Oban på dagis, för här hemma har det inte blivit mycket till aktivitet de senaste dagarna. Jag känner mig som världens sämsta matte, fast jag tror att han överlever två dagar med endast rastning morgon, middag och kväll med mig följt av en timmes promenad och rastning på dagis.

Lite vila och tristess är förvisso bra som omväxling till en intensiv höst - och det är egentligen helt enligt plan att vila i 10 dagar innan det är dags att exekvera på den plan som börjar ta form.

Det dåliga samvetet handlar kanske inte så mycket om själva vilan, utan om att jag själv borde komma ut och röra på mig.. Just för att det är en träningsfri period för Obans del. Just för att det är svårt att hinna med att träna både honom och mig själv. Så - nu får det bli vila med promenader fram till nästa helg. Varje dag. Hörde ni löftet..?