Förträff 1 inför Räddningsekipagekurs

Idag var det dags för första förträffen inför Räddningshundskursen, som startar efter inträdesprov den 26:e februari. Vi var cirka 40 ekipage som samlades i ett snöigt Västerhaninge. Temat för dagen var promenad med övningar som uppbindning, balans, inkallning och miljö.

Första intrycket var smått kaotiskt med dessa fyrtio hundar av nästan lika många raser, i olika storlekar och färger, varav en hel del skällde och gnällde. Vi delades in i grupper om cirka tio stycken + en instruktör och promenaden inleddes. Vår största utmaning var nog att gå i koppel 1,1 mil, vilket varken Oban eller jag har något vidare tålamod med... Tycker ändå att vi gjorde det relativt bra med tanke på att jag är helt bedrövlig när det kommer till att agera konsekvent och faktiskt träna. Hittar hellre ett område så snart som möjligt där jag kan släppa lös honom - alternativt att jag går fot med honom lös vid sidan..

Efter en halvtimme/trekvart i marschgång var det dags för första övningen: Uppbindning. Hundarna skulle sättas fast i ett träd och vi förare skulle avlägsna oss ca 20 meter. Hundarna skulle sitta kvar och vara tysta. Ganska basic för oss som tränar för jaktprov (eller lydnad för den delen - och säkert en hel del andra discipliner), där hundarna dessutom är lösa. Men har var det flera hundar i gruppen som blev upprörda och inte visade prov på grundläggande passivitet. Därefter skulle vi lyfta upp och bära hunden i cirka 10 meter. Oban tar detta bärande med jämnmod, men jag måste erkänna att 30kg välmusklad labbe är ganska otymplig. Speciellt när jag jämförde med cockerspanieln som var med i vår grupp... :)

Övning 1, uppbindning

 Fortsatte i ytterligare en halvtimme/trekvart genom skogen. Sedan var det dags för balansgång på en stock följt av en inkallningsövning. Vi skulle sätta hunden och gå så långt bort vi vågade, för att sedan kalla in. Jag valde att gå till andra änden av den parkering där vi stod, även om jag nog hade kunnat fortsätta ytterligare en bra bit bort. Även denna övning var således ganska basic, men jag tror mig förstå instruktörernas avsikt med upplägget, då det visade sig att även detta moment var en prövning för flera ekipage, där flera inte gick att sätta/stanna och där flera vimsade runt istället för att komma in.. Säkert en kombination av störningar som ny miljö, ny grupp/flock etc., men lite ovant att se jämfört med hur det går till på retrieverträningar. . :)

På samma plats fick vi sedan samla flocken/gruppen till att stå nära varandra i en ring och sedan ställa upp oss på rad och gå i serpentin/slalom mellan de andra deltagarna. Därefter bytte vi hundar och körde lite kontaktövningar. Sedan var det lunch!

Oban väntar på nästa uppgift

Efter lunchen gick vi i mer än en timme till dess vi var framme vid Västerhaninge Pendeltågsstation.  Där gick vi upp- och nedför en gallertrappa samt in i stationsdelen där det var klinkergolv. Sedan var det dags att byta hundar igen. Jag tog över Kitty, en fin och fartig Hovawart. Oban hamnade hos cockerkillen. Vet inte om det var för att vi gick ganska nära varandra och för att Oban därmed hörde mig prata med Kitty, vilket lät som när jag pratar med honom, för han såg mest hela tiden åt mitt håll och tramsade sig. Har inte sett den sidan tidigare, utan snarare tvärtom har han visat prov på att visa fin tillgänglighet och hanterbarhet och fullständigt strunta i mig på FART-test etc. Så, om jag ska analysera beteendet, tror jag att det var att han kände sig tilltalad när jag använde våra kommandon och våra ord på Kitty. Här uppstod plötsligt en incident där Oban kom lös och stack till mig, varpå Kitty tog chansen och gjorde ett ryck och kom lös. Där stod jag med en överlycklig Oban i famnen, medan Kitty jagade runt just när vi närmade oss en bilväg. Usch, klantigt av mig att tappa någon annans hund! Det hela slutade bra och vi fortsatte promenaden och jag ökade avståndet till Oban och då gick det bättre.

Intryck och reflektioner: Jag tror mig förstå kursledningens syfte med dagens upplägg och en del ekipage sållar säkert bort sig själva efter dagens tur på över en mil i bitvis kuperad terräng och med viss packning. Nu ska jag själv vara ödmjuk inför risken att vi själva inte går vidare - så klart! Men förutom koppelförigheten, vilket är vår svaga sida och något vi borde träna på oavsett..., var inte dagens övningarna någon större utmaning för oss. Nu har jag all respekt för kommande moment vad gäller både balansövningar och nya miljöer som trånga rör och mörka utrymmen - och framförallt själva söket, som vi inte tränat alls på. Och det är sådant, där vi får en uppgift att lösa tillsammans med andra som gör att vi utvecklas och flyttar våra gränser som ekipage, jag framförallt ser fram emot att få pröva på. Det ska bli spännande att se hur upplägget blir nästa söndag. Imorgon börjar agilitykursen. Det ska bli kul och blir ett bra komplement till just kommande balans- och miljöövningar.

Räddningsekipage på MRT. Bild från SBK.