Searover All In Duff: Nordic Retriever Championship

Mycket att berätta och skriva om efter helgen så jag delar upp det i två inlägg, ett för vardera dag.

Plus fredagen, för vi anlände till fina Østre Kjærnes Gård redan sen eftermiddag på fredagen. Där mötte vi upp Camilla, lagets sydvästliga medlem, utöver oss andra från Mälardalen.

Det svenska laget bestod av:

SEJ(A)CH SEJ(J)CH Pumpans Autumn Gold och Mats Närling
SEJ(J)CH Streamlight's Nickis O'Hara och Monica Söderholm
SE J(J)CH Streamlight’s Choice Bess och Ulla Wrange
SEJCH Flatterhaft Fay Crocker och Camilla Jakobsen
Searover All In Duff och Jenny Långström (dvs vi, om någon som läser bloggen har missat det)

På fredagen hann vi med ett kort träningspass i regnet på stubbåkern innan vi samlades för mottagningen. Där serverades en god buffé, goodie bags med stövelväska, koppel och dummies delades ut och startordningen lottades. De 20 ekipagen, fem från varje land, delades in i fem grupper om fyra med en representant från vardera land. Vi skulle alltså inte få starta som lag, vilket gjorde oss lite besvikna och brydda - vi hade ju hoppats på att kunna hjälpa varandra under provet.. :)

Oban och jag lottades i startgrupp 1, vilket jag var väldigt nöjd med då jag hellre går ut tidigt och "får det gjort" än går och våndas och är nervös en hel dag.

Svenska laget bodde bekvämt i en lägenhet på gården och klockan ringde 06:00 för rastning, frukost och förberedelser inför samling 08:30. Förberedelser som kanske bidrog till helgens resultat. På den tiden jag höll på med hästsport visste jag ganska väl hur mycket (eller lite) värmning eller framridning en viss häst behövde för att prestera som bäst på travbanan eller hoppbanan. Med Oban har jag också gjort något kast eller liknande inför start, men inte satt något särskilt i system. Den här helgen var jag lite mer metodisk och repeterade signaler med fokus på belöningar. Något jag gjorde båda dagarna, kanske något som gav utdelning och kanske därför något att ta med mig framåt.

Förutom nya förberedelser gjorde jag en total förändring och make over inför denna provstart. Eftersom det inte var jakt och vi inte behövde bära dova färger för att inte störa viltet gick jag all in på funktion (regnskydd) och färg! Jag hade till och med rosa pipa! :) Det kanske var det som gjorde skillnaden..?

Väl vid samlingen presenterades dagens provupplägg, vilket var väl genomtänkt för att pröva hundarnas retrieveregenskaper och bestod av två delar, en drive och en walkup. Här påtalade domarna att de ville se hundarnas markeringsförmåga och vi därför skulle undvika att tänka tävlings- och WT-mässigt på dessa apporter.

Provet startade med att de fyra hundarna i gruppen ställdes upp på linje medan det gick en drive. Därefter skulle hund med startordning nummer 1 ta in två apporter från driven, hund nummer 2 fick en enkelmarkering till höger om driven, hund nummer 3 fick en dubbelmarkering till vänster om driven och hund nummer 4 en dold dirigering till ett annat område. Därefter roterades ordningen till dess alla hundar utfört samtliga moment, vilket skapade olika slags störningar och samtidigt gav möjlighet att se och bedöma hundarnas markeringsförmåga, självständiga arbete, dirigerbarhet och följsamhet.

Jag lottades som nummer 2 och skulle således inleda med enkelmarkeringen. Här blev det ett missförstånd, då jag fått berättat för mig att markeringen skulle gå efter det att hund nummer 1 tagit in sina apporter på driven (vilket var så det blev för de andra tre hundarna i gruppen, då driven bara gick en gång), men markeringen kom direkt i anslutning till driven. Jag hann således inte ställa upp Oban för att markera, utan han uppfattade nog detta kast som en del av driven. Hund nummer 1 hämtade in sina apporter och sedan var det min tur att skicka. Väl vetandes att domarna ville se markeringsförmågan behövde jag blåsa stopp, rikta upp och skicka ut till rätt område strax till höger om driven. Då mindes Oban just detta kast. Sökdrill och träff. Skönt!

Sedan var det vår tur att ta in två apporter från driven. "Plättlätt" sa Oban när jag satte ned handen och skickade på "Sök", vårt kommando för självständigt arbete. Han sopade hem två dummies på nolltid.

Vi flyttade till plats 4 där det var en dirigering, över en stubbåker, passera en väg, över en ny stubbåker och ca 30 meter upp i en skog. Oban tog linjen som på ett snöre, jag blåste sökdrill och han jagade i området. Jag ser honom komma in, men ser inte att han har en dummy (mörkgrön dummy i munnen på en svart hund i en mörk granskog var inte helt tydligt) utan blev nervös och blåste närsök, varvid Oban stannade till och kollade på mig. Då såg jag att han hade en dummy och gjorde handtecken för inkallning. Rätt av Oban, klantigt av mig... Men domarna såg nog att det var en handlingsmiss de luxe, hunden gjorde ju inget fel..

Sista roteringen och dags för dubbelmarkering. Jag måste erkänna att jag inte minns exakt hur det gick till, det var inte superspik på båda, men de kom in smärtfritt.

Därefter följde en walkup, vilken också bestod av fyra moment. Hund nummer 1 fick en dubbelmarkering på linje, hund nummer 2 en dirigering, hund nummer 3 och 4 en dubbelmarkering, där det ena kastet blev en minnesmarkering medan det andra, som landade långt ut i en djup vass, skulle tas in direkt.

Här började vi således som nummer 2 med en dirigering. Oban hamnade lite till höger om anvisat område, jag blåste stopp, lade vänster, blåste stopp och la på sökdrill. Träff!

Fortsatte med dubbelmarkeringen, som gick i linje längs med skogen. Spik på den första och lite anvisning på den andra, som föll precis bakom kastaren vilket rörde till det för oss alla tre kändes det som..

Nu väntade det som kallats "dagens svåraste apport". Den sist kastade dummyn av en dubbelmarkering som gick långt ut i en bred och tät vass med väldigt diffust nedslag. "Jippie!" sa Oban som älskar vatten och vassar. Han sluggade sig ut i springvattnet på stubbåkern, vidare ut i vassen och slammade hem dummyn.

Sista apporten var den först kastade dummyn på dubbelmarkeringen, som då blev en minnesmarkering utan referenser på den öppna stubbåkern. Även den kom in smärtfritt.

Klara!!!! Puuh!

Efter överläggning samlade domarna gruppen och gav kritik. Poängen höll de på till kvällen, utan här lyftes endast belastningar och de hade inte något negativt att säga om Obans arbete, vilket kändes bra.
Så bra att det räckte till ett 1:a pris och en plats i söndagens final - visade det sig vid kvällens prisutdelning.

Domarna hade redan inledningsvis uttalat att de under dagen särskilt ville se hundens egen markeringsförmåga, vilket visade sig vara ganska utslagsgivande, med en del utmanande apporter – antingen helt utan referenser på en stubbåker eller i tät vass med diffust nedslag. Styrning på markeringar belastades därför väldigt hårt tillsammans med det brister i det självständiga arbetet i söket på driven och på markeringen i vassen, vilket också påverkade prislistan. Som upplägg passade det Oban perfekt, då hans styrka är just självständigheten. Fast för dagen visade han ovanligt fin följsamhet och samma dirigerbarhet som på sommarens WTn, vilket gav denna fina sammanfattande kritik:

"En hund med utmärkta retrieveregenskaper som uppvisar en god balans och följsamhet genom hela prövningen".

Nu var vi klara och kunde njuta av att se resten av laget och de andra deltagarna starta. Här gjorde alla ekipage i det svenska laget fina insatser och genomgående bra prestationer, men olyckliga omständigheter på två nesliga apporter resulterade tyvärr i två nollor, vilket gjorde att vi inte räckte till i lagtävlingen. Vi slutade på en fjärdeplats, men bara två poäng från tredje pristagaren Danmark, så "om vi bara" (ni vet "om - om inte fanns") fått en nolla hade vi helt klart varit i topp! Men - viktigaste var att vi hade roligt och trevligt, vilket vi verkligen hade med härlig stämning och gemenskap trots regn och motgångar! Tack bästa laget!

På kvällen serverades en god trerätters middag i samband med prisutdelningen. Stort grattis Norge till segern i lagtävlingen! Välförtjänt och extra roligt på hemmaplan!

Precis som på Retriever Challenge, som gick av stapeln i Norge i somras, var det ett helt suveränt arrangemang med väl fungerande organisation och framförallt - helt underbara människor! Varmt tack till provledningen! Ett särskilt tack till Ann-Kristin Olsen för dessa fantastiska bilder: