Beskrivning av Garpenberg

Har förvisso delat med mig av bilder och protokoll från provet redan, men tänkte ge en utförligare beskrivning av upplägget.

Jag är fullt införstådd med att det är ett antal omständigheter som påverkar svårigheterna lokalt på respektive prov, från vindförhållanden och väder till startordning och funktionärernas kast - samt så klart vilken domare som dömer. Men det verkar även vara stor skillnad mellan proven och dess upplägg. Av de totalt fyra ÖKL-prov jag sett hittills är min - helt personliga - rangordning enligt svårighetsgrad (1 = enklast, 5 = svårast) följande:

1. Norberg
här har jag inte startat, utan var endast på plats som publik. Upplägget kändes schysst både vad avser land- och vattenmarkeringar, land- och vattendirigering liksom sök. Rentav enkelt, men det är ju alltid lätt att stå vid sidan av ;o)

4. Garpenberg
här startade vi igår, se beskrivning av upplägg längre ned i detta inlägg.

4. Stjärnhov
här har jag inte heller startat, utan endast varit funktionär. Provet är trevligt och upplägget är schysst (motsvarande nivå 1-2) i alla moment - förutom vattendirigeringen som är ca 90 meter rätt ut på blankvatten. Stor risk att misslyckas om inte hunden är väldig dirigerbar och lydig, då de flesta börjar tveka och dra sig in mot vassen efter att de simmat 40-50 meter utan utdelning. Här ryktas att de ska ändra upplägget för just vattendirigeringen - så räds inte att anmäla :)

5. Örbyhus
här startade vi i juli. Markerna är fantastiska och består av riktiga andvatten, men den utmanande terrängen och täta vegetationen (tistlar) blev en svårighet för många hundar i kombination med hård vind. Den dagen vi startade blev 10 hundar av 14 nollade, vilket säger en del om svårigheten.
Annars erbjuder markerna goda möjligheter att visa just dirigerbarhet liksom uthållighet i sök, så utan kulingstyrka i byarna är det nog riktigt trevligt!



Beskrivning av provet i Garpenberg

Oban och jag gick ut i sista par. Vid hundstoppet mötte skytt och domare upp, vi kopplade loss och efter en liten bit gick ett skott. Därefter fortsatte vi upp till landmarkeringarna, där Oban fick starta med lägst katalognummer.

Skott och kast var tydliga, men med dolt nedslag. Oban spikade båda och fick sedan vänta vid söket medan hund nr 2 tog in en landdirigering.

Sedan fortsatte vi med söket där Oban fick börja. Korp, duva och kråka kom in snabbt. Sedan började han lägga mer mark under sig och sökte både djupt och brett. Samtliga sex vilt plockades in och om jag inte minns fel var det även kricka, and och kaja. Skönt att jag inte såg några tendenser till att fråga, vilket jag såg på jakten senast när andra förare blåste stopp och inkallning under arbete, vilket naturligt förvirrade honom.

Från söket gick vi ned till vattnet. Där fortsatte hund nr 2 till platsen för vattenmarkering, medan Oban och jag stod en bit bort och inväntade en vattendirigering. Här var den stora utmaningen att vi stod ca 25-30 meter upp på land. Vi skulle således skicka ut över strandängarna, genom vattenbrynet och rakt ut på blankvatten mot en liten (se bilden) vassrugg. Flera av de tidigare ekipagen hade haft problem med att hundarna fastnade i strandängarna och började jaga. Något jag befarade att även Oban skulle göra, speciellt efter utdelning i denna typ av områden på jakterna tidigare i veckan. När hund nr 2 var på väg in med den andra vattenmarkeringen fick jag klartecken att skicka Oban. Jag riktade upp ordentligt, skickade ut och lade till ett extra ut i vattenbrynet. Han tog detta ut fint och fortsatte till första stenröset, där tryckte jag på med ytterligare ett ut och då tog han fäste på målområdet. Sedan stod jag tyst och höll tummarna..

Med vattendirigeringen i land bytte vi plats och det var Obans tur att få vattenmarkeringar. Här hade flera av de tidigare ekipagen gått fint ut på den sist kastade, men förvirrat sig lite på den först kastade. En teori var att det blev konstigt för dem att båten förflyttade sig i sidled mellan det första och det andra kastet. Oban markerade båda kasten. Spikade den sist kastade och tog in den, gick rakt ut på den först kastade, tog lite fel riktning när han kom upp i vassen på gungflyet, men vände rätt på eget initiativ och tog in fågeln.

När vattenmomenten var avklarade var det dags att gå tillbaka till landarbetet. Hund nr 2 fick sina markeringar och sedan skickade jag Oban på landdirigeringen. Här satte han en spikrak linje. Jag lät honom gå ut för att få vind och där löste han uppgiften helt utan stöd.

Slutligen gjorde hund nr 2 sitt sök och vi var passiva innan det var dags för domarens kritik.

PUUHH!!

Ett schysst och roligt provupplägg, men med svårigheter nära nog på elitnivå sett till t ex dirigeringar där både avstånd, anslutning till tidigare markering och terrängbyte var prövande för klassen. 

Återigen - Oban är en fantastisk hund! Själv mådde jag illa av nervositet hela dagen. Men det är himla roligt. Efteråt!


Jag beklagar bildkvaliteten - det blir så med mobilen och avstånd..

Bra uppladdning? Fotboll med sex barn kvällen innan. Ser ni Oban i mitten?

Yvonne låter Peg testa korp, vilket fanns på söket.

Området för vattenmarkeringarna. Båten syns knappt, men i mitten av bild.
Kast gick till höger bakom gungfly samt till vänster vid näckrosor.

Vattendirigeringen, målområde: den yttersta vassruggen bakom björkriset.
Hunden skickades från där Helena står.